Norrländska Korrespondenten – 14 oktober 1871, sida 2

HEDER och SKAM. Känner Trybom den der mannen i gråa rocken, som hvarje afton i skymningstumman spatserar här förbi, åtföljd af ett fruntimmer, temmeligen ungt, som det vill synas? frågade jag och visade med handen ut genom fönstret på de förbigående. Den tillfrågade var ett slags original i sin väg. Han var känd af hela verlden och kände hela verlden tillbaka. Han var sedan flera år vaktmästare på länets enskilda banks kontor, hvarjemte han gick omkring med bjudningslistor och notifikationskort, passade upp vid brollop, begrafningar och andra högtidliga tillfällen, spelade till dans, då så beliödes, och fungerade som hofmästare vid stora middagar och supger. — Med ett ord: han var en högst anlitad och ombetrodd man, hvilket alt gjorde, att han tillegnat sig rättigheten att tala ett språk, som icke tillkom hvem som helst på hans plats. Om jag vet det? Det var en fråga! Och kråfrer derföre ett svar. ?Skall bekommas, enligt order! Lydande på prompt expedition ! Trybom känner hela staden. Och vidare? ?Vilare? Var det inte nog, det? Kände herrn så mycket, behöfde han icke fråga. Jag besinnude mig några ögonblick, om jag skulle blifva ond eller ej på den frispråkige tjenaren; men vid en blick på hans godmodiga upsyn, hans gråa hår och trygga hållning be