Norrländska Korrespondenten – 14 oktober 1871, sida 2

slöt jag mig för det sednare, då han plötsligen utropade: De förb— kamparna! Der ligger den hedersmannen! och med detsamma var han utur rummet. Vid det jag såg ut genom fönstret, fick jag se ett ståtligt ekipage, med lifvrklädd kusk och betjent, samt blänkande silfverbeslagna seldon på sprakande fålar ila framåt gatan, medan Trybom hastade den omtalade mannen till hjelp, hvilken låg kullfallen på gatan, sökande vid sin ledsagerskas hand att upresa sig från sitt fall. Som han, sedan han rest sig, vägrade all hjelp, föreställde jag mig, att han icke var skadad och mitt biträde sålunda onyttigt, hvarföre jag beslöt att icke besvära honom dermed, utan stannade inne, afbidande Tryboms återkomst. Efter en stunds förlopp inträffade den. Hur gick det? frågade jag. Som det brukar här i verlden; det vill säga tvertom som det borde gå. Trybom är riktigt inbunden i dag, anmärkte jag. ÅJag önskar jag vore inbunden i kalfskinnsband, med messingsbeslagna knäppen, som min gamla bibel, så kunde jag slippa att spricka af harm?. ÅMen mannen, den förbigående mannen, den kullkörde mannen, den af Trybom upphjelpte mannen, hvem är han? Vet herrn hvad heder och skam vill säga? ÅJag smickrar mig med att ega så pass urskiljning. Ieder, det är att ha pengar, åka i vagn, sätta brokiga klutar på sina drängar, frossa