henne så frisk och lefnadsglad, och spred en icke liten förstämning bland hela sällskapet. Till lycka för både landshöfdingen och friherrinnan, hvilka med synbar ansträngning låtsade se ut som om ingenting förefallit, uphörde man att dansa långt, långt förr, än som eljest skulle varit fallet. Jag befan mig bland de sist bortgående gästerna, men, i trots af en dödande oro öfver Nathalia, hvilken grep mig alt mer och mer, kunde och ville jag, efter hvad som förut blifvit mig sagdt af hennes föräldrar, ej nu påtruga dem min omvårdnad om deras dotter. Jag stod således i begrepp att gå, då friherrinnan helt sakta drog mig i rocken och tillhviskade mig att stanna. Jag vet ej sjelf huru, men inom en minut stod jag, omgifven af föräldrarne, bröderna och några andra af husets personal, inne hos Nathalia, som låg på soffan i spasmodiska ryckningar. Utom mig af ångest för detta olycksaliga residiv af nervsjukdomen, egnade jag henne de ifrigaste omsorger. Men hon blef ej bättre — hon föll ifrån spasmer i konvulsioner och från dem i det förfärligaste vansinne, hvari hon tvänne dagar derefter afled. Och här, min syster, undanber jag mig alla dina anmärkningar och kommentarier öfver karlarnes inbilskhet och egenkärlek, hvarmed personer af ditt kön vanligen äro så frikostiya. Jag har aldrig för någon dödlig sagt hvad jag nu säger, men — du skall få veta det. Nathalia, den sköna, den tillbedda, den af alla firade flickan, hvars minsta blick hade kunnat lyckliggära ett helt dussin af de mest lysande unge män — hon dog för min skull — hon dog af kärlek till mig, den ringe, den anspråkslöse, den icke vackre och icke mer unge mannen. Mamsell Betty, ett aktningsvärdt äldre fruntimmer, ett slags husrådinna, som varit der i familjen i 25 år, anförtrodde mig hemligheten. Fröken hade under sin sjukdom fästat sitt hjerta vid mig med oslitliga band; hon hade sagt sina föräldrar det och påstått att hon aldrig skulle förena sig med någoo annan. Deraf deras kallsinnighet mot mig och deras ifver att aflägsna mig ur huset; deraf friherrinnans och de unga baronernas uptåg med ringen — ett upptåg som dödade Nathalia och hvarvid jag var deras medbretsling utan att ana följderna af det farliga gycklet. Se, Karolina, det är till straff derför som jag har dömt mig sjelf till ett beständigt ungkarlslif. Äldrig mer skall någon ring sitta på min renstra hands ringfinger.