Norrländska Korrespondenten – 10 oktober 1871, sida 2

— Uerr doktor, yttrade då friherrinnan och drog af sitt finger en ovanligt tjock, slät, alldeles ny guldring, jag hoppas ni är öfvertygad om den varma tacksamhet för vårt älskade barns räddning, hvarmed vi alltid skola omfatta er. En enda bön har jag ännu att ställa till er: värdes, herr doktor, såsom ett ringa bevis på min erkänsla, af mig mottaga denna ring och bära den till ett minne af mig. Jag mottog ringen, satte den på mitt högra långfinger, bugade mig för det friherrliga paret och gick. Så hade då tre hela veckor förflutit utan att jag återsett Nathalia, hvilken — jag visste det nu rar så godt som alldeles frisk. Att så var gladde mig på det hjertligaste, men som jag var öfverhopad af göromål, hade jag föga tid att tänka på henne, ehuru jag tyckte det skulle vara roligt att återse henne, Ändtligen blef jag bjuden till landshöfdingens på en fest, som de gåfvo till firande af deras dotters fullkomligt återvunna helsa och der kunde läkaren omöjligen få saknas. Atonen före denna fest fick jag ett besök af Nathalias begge bröder, de unga baronerna Henrik och Axel Z. Efter något skämt och prat hit och dit, ryckte de slutligen fram med sitt ärende, som var att bedja mig göra dem den tjensten och ändtligen bära den af deras moder erhållna ringen på venstra handens ringfinger — endast under morgondagens fest på slottet. Jag frågade hvad meningen dermed skulle vara och bad dem besinna det man ej borde drifva gyckel med så allvarsamma saker, och att, då jag alls icke var förlofvad, ej hel