Norrländska Korrespondenten – 10 oktober 1871, sida 2

ler visste när jag skulle kunna blifva det, ville jag icke gå ock gålla som fästman. De hade dock så många skäl för sin begäran ... ett vad som de genom min medgörlighet hoppades vinna . . . ett litet skämt eller rättare en drift med tvänne fruar af stadens förnämsta skvallersystrar . . . kort sagdt, de öfvertalade mig och jag lofvade. Balen hos landshöfdingens — ty festen var förenad med bal — var nästan lika lysande som den på stadshuset, der Nathalia hade ådragit sig sin nu öfverståndna sjukdom. Äfven nu öfverglänste hon, ehuru blek och afmagrad, alla sina jemnåriga — jag har aldrig sett henne så vacker. e Alt gick i början väl; man dunsade och Nathalia tilläts af mig, såsom läkare, att deltaga i två fransäser — den ena af dem hade jag den lyckan att få dansa med henne. Mot mig var hon alldeles förtjusande älskvärd, men jag trodde det kom sig af idel tacksamhet. Ändtkom supetimman. Liksom alla öfriga aftog jag mina handskar. Man åt, man pratade, man var munter, jag märkte ej att fröken Nathalia hade dragit sig undan i de inre rummen, ty jag höll mig bland herrarne i salen, der det dracks ganska försvarligt. Efter supgen började dansen ånyo, men den var nu mekanisk, om jag så får uttrycka mig, Den saknade lif, själ, schvung, med ett ord: Nathalia var icke närvarande. Få frågor efter henne svarades med en viss hemlighetsfullhet att hon hade blifvit trött och gått till sängs, hvilket förvånade oss alla, som nyss hade sett