Norrländska Korrespondenten – 7 oktober 1871, sida 2

Förlofningsringen. Af RAR — Nej, min goda syster, bed mig icke längre, ty så gerna jag eljest i alt vill göra dig till viljes talar du nu för döfva öron. — Ja, men besinna då, bästa Klas, att du skulle ha det bra mycket trefligare om ... Jag vet, jag vet, och finner mer än väl att du har rätt. — Och ändå, Klas! — Ändå, Karolina, måste jag förblifva ungkarl. Aldrig skall en kuld och älkvärd maka sprida glädje och trefnad i mitt hem; aldrig skall jag på mina knän gunga ättlingar, som med sitt joller skingra bekymren och med sina oskuldsfulla lekar förkorta de långa vinterkvällarne, — Du säger detta med en djup suck bästa Klas, hvilket bevisar att det är af tvång och icke af val som du förblifver en enstöring hela lifvet igenom. — Ja väl .... en enstöring . .. . ett oting . . . en stackars förkastad varelse, som hvarje gammal ungkarl är; utestängd från det ljufvaste i lifvet — huslig sällhet; tvungen till ett om icke just rumlande, åtminstone till en viss grad oregelbundet lif för att förströ den odrägliga ledsnaden och den pinande tomheten; i sjukdomsdagen och på ålderdomen vårdad af lejda händer och slutligen på dödsbädden .... Ja, på dödsbädden vara öfvertygad om att vara saknad och begråten af ingen. — Du kan då riktigt måla i svart, min