Norrländska Korrespondenten – 7 oktober 1871, sida 2

du vet, äro staden W. och dess omgifningar bekanta för sin rikedom på vackra flickor. Likväl var ingen så förtrollande som landshöfdingens enda dotter, Nathalia Z. i all sin dyrbara enkelhet, ty med den smakfullaste enkelhet förstod hon alltid att kläda sig, hon på hvilken de dyrbaraste toitetteffekter nästan östes. Att hon var balens drottning, derom var icke mer än en röst, men de andra unga damerna unnade henne gerna skönhetens pris, ty hon förstod att göra sig älskad utan att vara afundad. — Äfven jag hade den oskattbara lyckan att få föra Nathalie i dansen, och det icke en utan två gånger. Gud skall veta att hos mig, den redan trettiotvå-årige mannen, klappade icke hjertat ett enda pulsslag fortare för det, men nog fann jag det outsägligt angenämnt att vid denna sköna varelses sida få skrida i fransäsen och, omslutande hennes smärta — icke försnörda — lif, svinga henne i en brusande Straussvals. Emellertid var och förblef jag lugn, hvilket ej torde varit händelsen med alla de unga, i staden garnisonerande löjtnanter och underlöjtnanter som trängdes om en dans med Nathalia. Alt har ett slut och så hade äfven denna glada bal. För landshöfdingens familj kan man med skäl tillägga att den hade en ända med förskräckelse. Ty knappast hemkommen till mig och i färd med att aftaga baldrägten för att bereda mig ett par timmars hvila, fick jag bud från )slottet, att fröken Nathalia hade insjunknat hastigt. Du förstår väl att jag flög till hjelp. (Forts.)