Norrländska Korrespondenten – 7 oktober 1871, sida 2

hörde du den nittonåriga fröken Z ... s död omtalas? — Ja, det gjorde jag visst. Det var ett af dessa beklagliga dödsfall, som sätta ryktets alla tungor i rörelse. Hon var ju så vacker och så intagande. — Mer än vacker . . . mer än intagande, Karolina! Hon var på en gång den skönaste och ädlaste unga flicka jag någonsin har känt. Hela staden och den kringliggande orten talade om henne som ett mönster för sitt kön, och hon förtjenade det i sanning. Lika talangfull som anspråkslös, lika värd att älskas ock beundras som omedveten af sitt ovanliga värde, utgjorde hon sina föräldrars och bröders stolthet — ja stolthet — ty det är egentligen den rätta benämningen på den känsla som de hyste för henne — medan hon var hela sin öfriga omgifnings, ja, snart sagdt, hela ortens afgud. Det var bal på Karlsdagen med alla öfliga seremonier: statskusets stora sal väl upplyst; Sveriges och Norges fanor i fonden bland vafen och trofeer; alla pelare. fönsternischer, läktare, friser och kornischer prydda med festoner af fint, granris .. . damerna i stor toilett, herrarne i stor uniform eller svartklädda, skålar för kungahuset o. s. v. af landsköfdingen uthragta under fanfarer; för tillfället fönfattade verser afsjungna af valda röster — med ett ord, alt som hörer till en vål anordnad kunglig namnsdagsbal i landsorten. Der var en mängd af dessa lefvande blommor som vi kalla unga fruntimmer, och många bland dem voro ytterst intagande, ty, som