Norrländska Korrespondenten – 7 oktober 1871, sida 2

älskade bror. Så illa år det väl ändå icke precist med alla gamla ungkarlar, fastän jag medger att de just ej kunna hafva så roligt. Men, då du tar saken från en så mäkta melankolisk sida, så måste du förlåta, om jag ännu en gång yttrar min stora förundran öfver att du .... — Karolina! .... jag ber.... Jag besvär dig, yttra ingenting vidare i den vägen, ty det plågar mig, och det vill du icke, jag vet det. Men som jag tillika vet att du, oaktadt dina i öfrigt älskvärda egenskaper, ändå är tillräckligt kvinna för att plågas af nyfikenhet, sedan den en gång blifvit väckt, så har jag lust att berätta dig något som jag ännu aldrig omtalat för någon; öfvertygad som jag är att det, fastän du är ett fruntimmer — forlåt mig denna andra förolämpning mot ditt kön! — forblifver oss emellan, samt att du härefter låter bli att plåga mig med dina giftermålsförslag. — Jag lofvar det, Klas .... jag lofrar båda delarne och det inför Gud. — Är jag kvinna och till följd deraf pratsjuk, så är jag derjemte din syster och — jag vågar tillägga — din uppriktigaste vän i hela verlden. — Jag vet det goda Karolina. Så hör då. — Under det jag var provincialläkare i W . .., der, som du väl mins, baron Z. var landshöfding, lät jag en gång narra mig till något som på en gång var dumt och oädelt och som hade de farligaste följder för en älskvärd flicka, liksom det störande och bittert ingrep i hela min återstående lefnad. — Kanske