Sundswall d. 3 oktober. Telegram till Norrländska Korrespondenten. Stockholm den 3 oktober, tl. 345 f. m. — An: fom til Sundewall ren 3 fl. 1,25 e. m. — Kom redaktionen till banra förft tl. 245 e m. Första kammaren antagit wärnepligtslagen. 10 reservanter. Lindringsförslagets 1 paragraf anta gen med 75 röster mot 44. Andra kammarer förkastat Lindringsförslaget med 109 mot 78, 11 timmars debatt, liflig, het. Riksdagens slut motses i weckan. Obi! Sammaunrälnade utgöra rösterna för och emot lindringsförslaget lika många eller 153. Grefwe Erik Sparre tilät fia en gång, låsaren mins det nog, att från fin plats inom Sweriges rifgraa med förbiseente af ten debatterare srånan och alömsk af ret pagfande, för att ej tala om hederns och rirderliahetens lagar, fom af br grefwen wid sagde tillfäbe swårliga kintpustades — ban tillät fia, föga mi, att i wredesmod utfara emot ten fwenffu preesen, och särskiltt emot dess revre: sentanter å referentläktaren, bwitta råkat att mifhaga den ätle grefwen. Lifliat minnas wi den förwåning, hwarmed wi emettoso unrerrättelsen om, att en man al bög börd och hör faombållgstäunina samt med ansprå; på stor bildning och tet finaste lefnarswett funde förgå fia ända der: hän, att med aUwarliga beftoliningar och djupt kränkande tilmälen anfalla persener på en plats, ter de ej egve rätt att till sitt förswar höja sin stämma. Dåliat är ett sårant beteente ännu mer, om det framkauas af ret eblidkeliga partihatet; men tet skall ej ens om ret kunde bafwa fin rot i öfwertygelsen att man kämpade för sanningen, funna ursäktas af någon, fom förmår tänka och wet hwad urbanitet mill så a. Den ådle grefwens upträdande ogillades ul: mänt och sjelf lär ban ej kunnat undgå att bly: gas öfwer de lograr ban i den ftriven skar. KLlot bliwen af ren uptuktelse ban fid, lät ban ockjå det swärd falla fom ban swåygt så tristiat och med så fora ord oc ärhäfwor; men — hwem skulle trett ret! — bär uppe i wår gora stad bar det blifwit uptaget, fast af swagare händer. Att wiljan dock är god, derpå bate wi ett öfwerra-. skante och beklagliat exempel i en liten harana, fom bölls under sista s:arefullmäftig fommanträs det och fom wi ej ansågo skäliRat omnämna i wårt referat, men hwilket mi verför ingalunda hafwa gömt. Ställningen mar denna: br P. O. Sunrberas af oss utförligen omnämnda hemställan bade blitwit formligen afslagen och berrar stadsfullmäktige bade beslutit ett onslaa af 300,000 rer åt järns wägen, under wmilfor att ve at tomiterade påräf. nade bidragen, i all synnerhet ett på 200,000 rer af Jämtlands läns lantetina, werkligen kommo företaget till godo. Ett ögonblicks tystnad upstod: det föreföll som om enhwar af de beslutande gått in i fia sjelj för att tanske än en gång afwäga skälen för och emot, eller för att njuta af te angenäma bilder fom det, efter alt utjeende att röma, snara förwerkligandet af länge närta, stora planer war egnadt att framfalla eller fanske för att med oro grubbla öfwer de swåriaheter, fom ännu kunde resa sig emot det utomorrentligt wigtiaa — för wårt samhälle och för hela landetelen, för of och