historia och med all heder intagit sin plats i wisst afseende till och med i första ledet af dem, som gifwit rigtningen åt sednaste halfwa århundrades poetiska sträfwanden hos of. Det ffall alltid län. da den nu föremwigade berömmelse, att han lemna: re oss en i många afseenden förträfflig öfmerfätt ning af den poetiska Eddan, att han samlade, be: warade och utgaf de swenska folkwisorna eller, om man få mill, wår borg och rirdar poesi, och att ban ännu på ålderdomen wisade fin trohet mot wåra dyrbara minnen genom att ordna och fruttbargöra måra rikhaltiga sagohäfder Har han ide, fom andra af hans famtiva, sjelf gjort stora poetista landwinningar, få har han dock återwunnit ät of dylika, fom höllo på att gå förlorare. Men på samma gång wore det otacksamt att underftatta den fiälfftänviaa kraften af en bildningsgåfwa, fom ånyo förtånat Necken en underbart lefwante ges:alt, fom diktat Den siste Folkkungen, som mej: flat sorgen i Lindandets Wäkter och wisat fia hems mastad få wäl å folkharpan som på Dawits fträns gaspel. (Se i setnare afseendet, bland annat, psalmerna n:ris 28 och 337 i Sw. Pi. B) Alzelii sista stora arbete, Swenska Folkets Sagohäfder, har retan blifwit folkläsnina, i ordets omfattande mening, och banat fia wäg till de flesta af wåra talrika foden bibliotheker. Det afslöts förlidet år med 11:e telen och sträcker sig til tis pen för konung Carl XII:s töd. A. A. Aszelius war född ren 6 maj 1785 på Fjähåkra i Hornborga foden uti Westergötland (sarren war fomminiftern i Falköping Pebr Aj: zelius); student i Upsala 1803; mag. 1809; lär rare mid Frimurarebarnhusete skola i Stockyolm s. å.; e. o. hofpredikant 1812; ord. hofpredikant 1820; kyrkoherde i Enköpina och Wårfrukyrka 1820; L. N. O. 1841; prost 1842; jubelmagister 1860; K. N. O. 1871. — Gift 1:o 1815 med Sephia Ottiliana Ramsav, 2:o 1831 med Sopbia Charlotta Furubohm, 3:o 1848 med Wilhelmina Elisabeth Elfström. Såsom märlligt nog må nämnas, att Afzelii närmaste företrärare wid kyrkoherdebeställningen i Enköpina, Jacob Stranph, erhöll denna befattning redan 1781, få att pastoratet, nu efter A. lerigt, under 90 år haft endast 2:e kyrfaherdar. Afskedsmiddag. För erkebiskopen d:r Sunrbera, fom nu afflyttat från Carlstad, gafs i frerags äts ta ragar å Frimuraresalen afskedsmirdag af ett större antal af stadens och länets innewånare, ups nåcente till omkring 150 personer, hwaribland många ar stiftets presterskap sågos. Erkebiskopens skäl wid bordet föreslogs aj landsböfting NRofenswärd, hwilken skildrare erkebiskop Sunrberrs ftova och måängsiriga förtjenster såsom menniska, um aängswån, merborgare och styresman öfwer Carlstads stift och dess lärowerk. Talaren uttrockte ven stora förlust, fom orten gör genom erbiftos pens afflyttnina, och den outplånliga saknad, han derstädes kvarlemnar. Derefter uplästes af lektor Säwe utaf honom författade verser. Setan bor: det blifwit afdukadt och bålar framsatta, föreslogs ftålar för erkebiskopen af prosten Althar från ftiftets presterskap, af rector Wallinder å läromer: fen8 wåanar, af frib. R. Cederström å Werm: lants och af brukspatron Wall å kommunens wäpnar, bland hwilka särskildt framhöus Sunne, hwarsifrån ertebiskopens färer härstamma. Wit afresan upwaktades erkebiskopen å jernwägg: stationen af stadefullmåktige, ett stort antal af far dens innewånare och lärowerkets unatom, hwilka sernare helsare sin afresande f. d. högsta ftyredman med säng och musik. Bantåget enrast skred framåt, under vivat:rop och afsjungandet af YICermr land, du sköna tu härliga land, samt slutligen en feft-marfch. Den knngliga familjen. J onsdags inflyttade