Norrländska Korrespondenten – 30 september 1871, sida 2

En trotjänare. Skiss af O. Hermelin. (Ur Förr och Nuv.) Forts. fr. n:o 112.) En gång då ett par unga hästar alt för mycket syntes öka farten under åkning, sade Gustaf halfhögt för sig sjelf: Ja får te akta mej, så dä inte går som då gick för patron i fjol. Nu är att märka, att skenandet i fjol var förorsakadt deraf, att Gustat spänt hästarne så nära äkdonet, att de slogo bakbenen deremot, då de sträckte ut, och sedan voro de snart i sådan fart, att de icke kunde hållas inne. Att han var förnämsta orsaken till detta fall, ville han naturligtvis icke erkänna, utan tycktes nästan hysa en hemlig, ehuru oöfveriagd, glädje deröfver att dä gick galet för patron. Gustaf är dock sin patron af själ och hjerta tillgifven. Ett och annat af nedanstående exempel bekräfta detta. Under tal om åkning torde här böra anföras denne mans åsigter i ämnet, särskildt med afseende på val af äkdonPa vårsidan ämnade patron en dag besöka en granne, och befalde kusken köra fram med en släda. Föret var visserligen klent, men dels gick vägen för det mesta öfver skogen, der snön ännu låg kvar, och dels måtte patron haft förkärlek för detta åkdon. Slädan kom fram och det bar i väg så godt sig göra lät, i det man sökte ta sig fram på vägkanter, i små diken och stundom bredvid