Norrländska Korrespondenten – 30 september 1871, sida 2

vägen. Huru det var, måste man dock stundom lata slädan släpa i bara sanden. Detta gaf Gustaf anledning att börja följande samtal medan busbonde och dräng gingo på vägen: yPatron bo Hvad vill du, Gustaf?) Tycker patron dä går väl dä här? Hvarför frågar du? A inte för nået Ö (Tystnad under en stund.) Gustaf fortsatte: Oin viutern när dä å doktit före, då går dä bra te åka på släkes. Tycker du det?) vJaa! men om sommaren när dä, ä goa väja, da går dä bra te åka må vagn. Husbonden kände sig slagen af dessa sanna ord och teg, salunda gifvande sin djuptänkte kusk rätt. Gustafs åsigter om blåst och storm, samt dess inverkan på menniskor, hafva samma pregel af oemotsäglig sanning. Gustaf ytrade sig nämligen under en af honom och husbonden under stark blåst företagen vandring, sålunda: När dä blåser doktit, då dä blåser emot när en går, då håller dä emot, men när en går mä väret, då följer då ätter. (Tystnad). Ja jag menar, att då följer de mål väret, å skjuter pån. Gustafs omsorg om och ömhet för hästa heherrskade alla andra tankar och känslor. Patron och Gustaf voro åter vintertiden ute och åkte på en sjö, som stöpte, d. v. s. en våt snömassa betäckte isen. Färden gick i följd deraf trögt. Gustaf, som af vissa märken tyck