Norrländska Korrespondenten – 26 september 1871, sida 2

riktit beskedlier veend. — Så ljöd det tvärsäkra svaret. Gustaf blef på grund af denna försäkran antagen till stallpojke, och har bätre än mängen högre upsatt man hallit sitt ord. Han är nu en medelålders man, och innehar den visserligen icke svindlande höga, wen dock ansvarsfulla platsen på kuskbocken, som han för länge sedan intagit. Gustaf är liten till växten, utvecklade sig sent både till kropp och själ, och kallades, enligt egen utsago, i staden dit han gick med gårdens post, till och med vid 18 ars ålder, den dära pojken mä väska. En tid efter Gustafs ankomst föddes på gården en son till herrskapet. Denne uppväckte Gustafs stora beundran: Sicken en liten! Han kan alt bli stor, han ock ly Den der växtkraften hos de små, som gör att man kan hoppas att liten kan bli stor, är ock ett glädjeämne, som aldrig skalltryta bland folket. Far blir trötter med tiden och hans rygg blir krokig. Att då se söner och dötrar, som växa upp, raka och starka, är en fängnesam syn. Han skall görat, tänker bonden och torparen, liksom en gång Karl 9:e om Gustaf Adolf. Icke under då att Gustaf trodde sig göra de glada föräldrarnesåfröjd ännu större genom att förspegla dem, det ppojken kunde nog bli stor mä tien. Vi förflytta oss nu med ens till den tid, då Gustaf var ett fjerdedels århuudrade gammal och fick sig öfverbefälet i stallet anförtrodt. Han erhöll ou en stor grå pelsrock att begagna under vintern. Rocken var försedd med blanka kvappar, öfver hvilka Gustaf var mycket etolt.