Norrländska Korrespondenten – 26 september 1871, sida 2

En trotjänare. Skiss af O. Hermelin. (Ur Förr och Nus.) Hvilken husbovde kan nog värdera en trogen tjenare? Detta ständiga fullgörande af sin pligt, som en sådan har för ögonen, kan icke betalas med penningar, det ersättes endast i någon mån med den tillgifvenhet, som husbonden å sin sida visar tjenaren. Ett sådant gifvande och mottagande är ett gyldene band, som förenar de båda, och detta är starkare ån nägot annat band. Binder det dem, så öfverser husbonden med fel och smärre försummelser hos tjenaren och den sednare med knatigheter och misstag hos den förre. Den goda viljan är det bästa hos båda, och äfven då klander kommer i fråga, så tänker den ene så väl som den andre: Du vill ändå inte undvara mig?. Gustaf Jönsson är en trotjenare. Han sköter hästaroe på en mindre herrgård. Något enfaldig är han, men visar emellanåt en viss knipslughet, som är ganska lustig att iakttaga. Han kom en dag säsom en tiggargosse vandrande till gården ooh tilltalade egaren af stället på följande sätt: Ja sulle be patron, act ja kunne få komma i tjenst hoseul Jag har haft sådana som du här törr. Jag får bara förargelse af dig, och du blir elak och stursk, när du får goda dagar. oNej. si dä ska bli lyng att nåen ska lura me tv bli illaker ve husbonn. Ja ska bli iv