Det nordiska kyrkomötet i Köpenhavn öpnades i tisrags f. m. fl. 9 med aurstjenst öfwer Math. 20 kap. 17 28 verser. Prof. Ctausen öpnade mötet och helsare deltagarne wälkomna, erinrande om hwad de 14 år, som förflutit sedan ser naste tyrkomötet, medjört sorgligt för Danmark, hotan: te för Nortens framtid och ödesrigert för Cus ropa. Det företom honom terför att man hade dubbelt behof att söka frecen i lagen och evanges liet, oc) ehuru ersarenheten wisare, att ofred och split ofta warit rårande i de kristna förjamtin: narne, wille han tock hoppas, att wi, huru oeniga wi än wore i mydet, vocd skulle stå på samma tristliga enhets grund, få att fredens anda kunde hwila öfwer förhandlingarna. Seran en psalm afsjunnits och ordföranden prof. Fr. Hammerich uptäst trosbefännelsen och Fader wår, inledde ban vet första tiekussionsämnet på varordringen, Nyrationalismens förhållande till ven kristna tron. Han ffilvrade nyrationalismens bistoria, framför ve punkter, hwart den öfwerensstämde med och skilce fig ifrån den gamla rationalismen och wi jade, huru den fötte stöd i de stora rörelser, fom uppenbarade sig bland folken och i allmänhet fträfwate att twinga titsandan och kristendomen i öf. werenestämmelse med hwarandra. Nyrationalis: men sammanblandar ten kristna tron och ven friftna läran, men i Frankrike hade man skilt mellan tegja twå begrepp och sport, huruwida nyrationas lismen öfwerensstämde med kyrkans tro. Talaren ansag att tenna fråga måste beswaras met nei, ech att nyrationalismen i sjelfwa werket wore en afart, ehuru den dock för kyrkan måste innehålla en warning att icke ringakta sivilisation, bildning och fellfrihet, i hwilka nyrationalismen hade sitt mäftiga stöd. De ledande prinsiperna för preftwalet inletdes af dr Kalkar, fom utwecklate, att att prestwalet egentligen enrast tillhör friförsamlingar, men erbjuder storo fwåriaheter i i ftatsfyrts liga församlingar. För ett förebygga missbruk föreslog ban att hwar och en, fom wille utöfwa walrätt, skulle erkänna den lutherska kyrkans trogbetännelse, och detsamma skulle wara fallet med dem som önskade att bli walda Pastor Brandt instämre teri, att walrätten endas: tillbörde fris församlingar, men fann att Kalkars förslag knapt stule lemna någon garanti. Det fans tnapt når gen form, hwaruntder walrätt i state syrkliga förs samlingar kunre utöfwas på ett lämpliat fött. Kyrkeherren Hjorth öuskare att församlingen finge rätt att mälja mellan re af tyrkosthrelsen föreslagna kondidater. Konsul Olsjon böll starkt på församlmaens rätt att bre kalla och wälja fin prest, hwaremot prosten Lindblad talare i helt och hållet motsatt riktning och ansåg att ingen ans nan ån kyrkostyrelsen borte få utöfwa walrätt. Om församlingen finae en fådan rättiapet skulle vet ae anlednina til en mänad kabaler. DÅ tiden war tfångt framskriren, afslöt ertf. diekussienen.