sloadron af husarregementet Carl XV, hwarjör denna stvadron förklarares fången. Hassleröd är en inwid Ousbysjön belägen bondgård, förbi bwilfen en af wägarna från Håstweda kommer. Man bade säledes anledning att wånta fienden här. Men kriget är vift på öfwerraskningar. Wester om, genom Gullarp, går också en wäg från Häftweda, uch denna behagade fienden taga. Och vå patrullen här ej war snar nog att inrapportera dess ankomst, förde detta felsteg med ven för hus karerna obehagliga öfwerraskningen att fe fienren i fin omedelbara närbet. Rädda fia ven fom fan! beter det wid fårana tillfälen. Men wart skule man fly? Den stora Ousby.sjön gör ett med fienden och hindrar reträtten. Sedan ftriden fålunda blifwit börjad, fortsättes den steg för sten i den ofwan angifna rigtningen ända till Marklunda by, der de sista salfworna lossas och ett par af Runaend kärrebyssor, förorsaka, d. w. s. skulle förorsakat, wårt arrigre-garde en oerhörd förlust. De hade nämligen bröstat af i ena änran af byn, på em plate, der de bestryssa hela bygatan just under bet den passeras af några kompanier fmårländingar. Härmed är ven egentliga ftriden flut. Rordarmen flyr få hastigt den förmår, och den segerdruckna fyvarmen njuter i fulla drag af sitt segerrus. Men wänta bara! Snart kommer ven dag, tå den ffall stånga hornen af fitt höaburna bufwud. Wir Gråsbult, ver bron öfwer Drif-ån förswårar passagen, der skall — få har man sagt — fiendens Pultava wara beläget. Hur fan man då weta detta? 7IJo, vet skall stå i orderna. Det fan synas härdt för en tapper trigare att på får dant fött nödgas wänta fienten ryggen blott der: för, att vet står få i papperen7. Men lika mot lika! 7IJ dag mig i morgon bdig, bar mår arms vu tänkt få länge, att det ej fan mara för tiviat, om denna morgontag äunrtligen randas. NRå, frågar läsaren, vanaen har wäl warit blorvig? Nej, Gud ske lof! I flaget mid Wanftifwa in. träffote att den beklagliga olycksehändelsen, att en kavallerist red öfwer ett brosräde och ftörtadve ned i ett brårdjup, med ten påföljd, att bare han sielf och häften krossates. Men här ... ingen manfpillan! Jag fon ide neta till, att det fägnar min obloviat fredliga själ, och jag wille blott öns ffa, att alla krig förres lifta humant. Det, fom i vag förts lemnar i detta bänfeende intet öfrigt att önska; striden bar warit lif en drabbning på teatern. Man går lika osårad derifrån fom man kommit. Stilnaven är blott den, att man på tcatern gör fia beswär med att lägga sig ned och lige ner stilla en stund, när man skulle warit vör, om vet warit annat än fun Comerie. Men här tar man saken enklare. Om man oc bade kunnat wara ibjelffjuten 10 gånger hwad mer! — man tlåtjar fom tet regqnar, går och, om det få behöfwes, springer fom om ingenting passerat. När drabbningen war slutad, hörde jag en Göingesbonde yttra: Ja, möet ha ja foitt, men ålri ha ja feitt tocket för. Att jaa ide funnat lyfta mig til nägot högre bedvömmante af vagen8 betyrelse, derför må ret wara min ursågt, att ren sista des len of den förfarna Göingens yttrante äfwen med iffeende på mig är bokstofliaen sant, ehuru jag slott i mycket ofullstäntig mån kan på migtiläms )a förra delen deraf.