Norrländska Korrespondenten – 5 september 1871, sida 2

den, utan störtades från sin himmelska syn hufvudstupa i vattnet. Snabb som blixten skyndade han ur vägornas kalla famn och ilade, våt som en tupp med öpna armar till sin Clara. V. Skulle läsaren händelsevis ej ha rönt en känsla af munterhet under genomläsandet af denna sanfärdiga berättelse, sa måste hau nu, känna något dylikt. Och hvartöre? Jo, derföre att alt får ett utomordentligt godt slut. Vi finna de upträdande personerna i denna handling tillsammans i ett rum, kapten Stormboms rum nämligen. Man hade sammanstött ute i förstugan. Jag vet inte, antingen jag skall svärja eller skratta, sade herr Östergren, ser jag på min dotters fingrar så... så — ser jag att jag snart blir svärfar, men ser jag på min tjurs panna, står der med stora bokstäfver I:sta priset och då måste jag skratta i fröjd. Jag gör både det ena och andrar, sade kapten Stormbom, omen du fick känna hvad vatten vill säga, min kära Carl Ekskog, och det försenar migo. Ja, lefve alla landtbruksmöten, ropade de båda Clarorna i korus. vOch alla tjuraro, sade Carl Sjögren. vOch alla speljaktero, sade Carl Ekskog. vJa, lefve alla landtbrukarep, sade kapten Stormbom, phade inte Ekskog fattat i styret, så hade jag stått mig slätto-. i vOch alla sjömäns, sade herr Östergren, hade ej Sjögren drifvit in den förskräcklige Le