Norrländska Korrespondenten – 5 september 1871, sida 2

Men var Stormboms jagt sjöfågeln, så var Carl Sjögrens jakt mer: det var den flygande Holländaren. Kapten Stormbom befann sig ständigt på samma distance. vänta, utropade han nästan i dödsängest och utan att veta hvad han sade. I detsamma updykade ur den andra jakten en gestalt, som kapten Stormbom aldrasist kunde tro skulle befinna sig der; det var Carl Ekskog. Han sträckte handen efter rodret. Gif mig Clarap, sade han, Hoch ni skall vinna priset. Stunden var kritisk. Ångestsvetten lackade från Stormboms panna. Hans vad, hans försäkran, hans sjömannaära! Åskådernes ögon hängde vid de båda jakterna. På afsånd kunde Stormbom se sin dotter hviftande med näsduken, hon hade begifvit sig till den andra stranden, för att njuta af sin faders triumf. Gif mig Clara, sade Carl Ekskog och fattade i rodret. Ögonblicket var spännande. Tag hennes, rosslade kapten Stormbom i dödsångest. På samma gång gjorde den flygande Holländaren ett falskt slag och sekunden derefter var Stormboms jakt förbi. Betalt kvitterasd, sade Carl Sjögren med en sjömanssuck och tryckte sin väns hand. Stormbom var först framme, Ett skallande hurrah! mötte honom. Sjögrens jakt inlopp genast derefter. I föra stod Carl Ekskog med strålande ögon. Han hade fått syn på sin Clara. Han märkte ej huru jakten i sin fart häftigt törnade mot stran