Norrländska Korrespondenten – 2 september 1871, sida 2

Carl Sjögren skyndade till sin Clara, som väntade honom med öpna armar. Meu herr Östergren hade ej en minut att förlora. Tillsammans med sin pristagare begaf han sig med raska steg och blandade känslor till heden. Regattan skulle öpnas. Hela Göteborg och dess många gäster voro på benen: De handelsmän, som ville vara liberala, hade stängt sina butiker. Bofinkarna hade flugit ur boet. Så man kan tro, att stunden var högtidlig. Kapten Stormbom stod vid styret på sin jakt. Det smäckra fartyget ådrog sig allas blickar. Den tar priset hviskadesb Stormbom kunde ej annat än vara stolt som en amiral. Men just som signalen till prisseglingen skulle börja, framdansade en speljakt öfver vattnet, och lade till vid sidan af de öfriga täflarna. Kapten Stormbom började att få myror i hufvudet. Skulle Guden med treudden ha stigit upp för att göra streck i sin trogne tjenares beräkningar? Segelu koketterade liksom sjöfågelns vingar, kuttern glänste som af mahogny och lekte graciöst med vågorna, liksom en ur djupet updykande elfva. Signal gafs. Segelfartygen löpte ut! (Forts.)