Norrländska Korrespondenten – 2 september 1871, sida 2

anse honom för deras store Gud, Apis, och gifva honom sitt pris. Tåget skulle skrida ut genom gården. Men, hvad för en syo uppenbarar sig för hr Östergren? År det skuggan af hans tjur, som i förstorad gestalt aftecknar siv mot väggen? Ja solen skiner starkt. Hr Östergren tror sig vara solblind. Hvad? År han ett söndagsbarn, ser han i syne? Nej, verkligheten stod framför hans ögon. Verkligheten — under form af en tjur, mot hvilken hans egen plötsligt förvandlades till kalf. Hr Östergren tog sig om pannan, Jag blir slagen, jag får slaget, pustade han. Var den förre tjuren Apis, så var denne sednare Leviathan. Herr Östergren såg upp — Ha! — hvem höll tjuren? Tjuren hade ett förskräckligt stort kabeltåg kastadt öfver nacken. Och hvem höll i kabeltåget? Grymma ironi — Carl Sjögren. Hvad pest och... skulle hr Östergren säga, men afbröts af den sistkomne tjurens råmande. Hvilket ljud! det var skogarnes nattliga bas. Husets alla fönster darrade. Åhörarne höllo för öronen. Nu svarade herr Östergrens tjur. Död och afgrud! Han sjöng ju jämförelsevis som en eolsharpa. oHvad pest och hagelo, stönade herr Östergren, vhar detta kreatur stigit upp ur afgrunden eller fallit ned från bimlen?