Norrländska Korrespondenten – 24 augusti 1871, sida 2

hwad man förmodar, erhållit en stöt under mats tenytan. Mär sartyget utkommit på Wettern börs jade bet intaga watten, då en panisk förskräckelse upfted ombord. Pumparne sattes genast i gång och man lyckades komma fram till Motala werk. stad, der skadan ffyndfamt reparerades, hwarefter resan fortsattes. Patentbrott. Huru ofta har man ej hört kas gas öfwer den ringa säkerhet, ett patent erbjuder egaren till en ny upfinning. 3 de flesta fall är en efterrapning ganska lätt att werkställa och tywärr har ret sällan fattats personer med nog rymligt samwete att kunna begagna sig of denna lätthet och sålunda på betvämligafte fätt göra fig delaktiaa of frukter a af en annans fleråriga mör dor och upoffringar. För en dylik efterrapning bar br Hearik Gahn, oseptinens upfinnare, under senaste tiden blifwit utsatt, och detta från mera än ett hä. Hr Gahn har med anledning deraf offentliagiort följande protest: Att en mindre aktningswärd winningslystnad drifwit åtskillige personer att mer eller mindre fullständigt efterrapa mina patenterade preparas ter Aseptin och Amykos, derwid de alla nog oblygt begagnat fig af dessa mina benämningar, hmwarjemte en del med ogranlaga närgångenhet äfwen anwända fisnaturer, etiketter och brufganmwigninaar liknande mina, åfwensom att desfa efterrapas re dels revan äro, dels blifwa instämde inför wererbörlia vomftol för patentbrott, anser jag mig härmed böra uplysa en aktad och ärad aUmänhet; anhållante wördsamligen att dessa efterrapade far brikat ej måtte förblandas med dem, som wid mina fabrifer tillwerkas, och å hwilka fabrikater alltio mitt namn finnes utsatt. Upsala i aua. 1871. (N P.) Henr. Gahn. Jagthistoria. Dstg. Corresp. krönikeskrifware bevättar: En gammal erfaren jägare berättade nyligen följande sanningsenliga historia: — Genom någon outgrundelig händelje Hade jag råkat miftaga mig på tiden, då harjagten war tillåten, och gick derföre ut åt ffogen att knäppa en jösse fredagen d. 4, i stället för d. 11:te augusti. Det dröjde ide länge förrän mina stöfware fingo upp och jag lyckades få skjuta; men just som skottet small erinrade jag mig att den tillåtna jagttiden ännu ejinträdt. Jag bleknade af förffrädelje. Haren låg orörlig frams för mig. Skulle jag genom oeftertänksamhet få en sådan ffugga på min hittills obefläcade jägareära? Jag skulle knappt warit i stärre ångest om jag skjutit ihjel en menmska. Allt lif war emellertid ide flytt från mitt willebråd, och å ngesten ingaf mig plösligen en ypperlig ide. — Rå? — Jag kopplade mina Hundar, fyndade hem det fortafte jag funde, sprang, med andan i haljen, upp i sängkammaren och stannade wid — min hustrus toilett. — Oh sedan — — Der stod en flaska af Henric Gahns patenterade Amyfo8-afeptin. Jag bemäktigade mig denfjamma, ffyndade tilbaka till skogen och förband haren med min i aleptin suktade silkesnäsduk. Elixiret wisade genast sin underbara werkan. Efter twå minuter började haren klippa med öronen, efter andra twå reste han sig upp och kort derpå ilade han in i skogen, jom om ett helt koppel warit efter honom. — Och näsduken medtog han såsom ett minne af den underbara händelsen? — Ja sannerligen! Jag har sedermera sett honom flera gånger springa förbi mig med min röda näsduk såsom bälte om lifwet; men aldrig lyckats få skjuta Honom. Pris ware emellertid herr Gahn! min jägarära war räddad! Herr V. Treve i Jönköping har under loppet af medan blifwit ännu märkwärdigare än han förut warit. Gerna och med nöje ffulle han wilja lem na en fullständig beskrifning på den andel i den öfade frid, fom han låtit påskina kunde tillkomma honom; men han will blott nämna, att intriger spelat en lysande rol och att han under sådana förs hållanden haft jern med t elden. Aha jernen har mannen möjligen i behåll; men någon afffrufmwarne7? — Hwad weta wäl mi? (S. C) WwWWQ2 2Meee ———