Norrländska Korrespondenten – 22 augusti 1871, sida 2

Om prestmötet i Hernösand. (Forts. fr. föreg. n:r.) J öfwersigtsform redogjordes i förra numret för de föredrag, som wid mötet höllos, och då jag nu återkommer till ett af ressa, ster tetta i följd af den betydelse, fom med rätta bör tilläggas dets samma samt deraf, att jag då endast hann omnämna det På eftermidtagen af mötets andra dag lemnade konsistorienot. R. M. Matthiesen en framställning af de prestmäns werksamhet, fom unter de sednaste åren inom stiftet aflidit. Dy. lita nekrologer, fom nu för örsta gången förefoms ma, lära hädanefter återkomma wid alla följande möten. Jnför efterlefwande embetsbröder skall sål. domen öfwer dödan man jällas, och det är naturl. af wigt att densamma blir i mölligaste måtto rättfärdigad och fullständig, i hwilket fall denfamma twifweleutan skall blifwa ett kraftigt mements för mången liknöjd eller på fia sjelf mindre upp: märksam prestman. De skildringar hr M. lem nade, innehöllo för någre af deri omnämnde personer högligen hedrande omdömen, och jag skulle med nöjeanfört dem, om ide utrymmet more få bee gränsadt. Följande Medelpadsprester hade fått plats i nekrologerna: Prosten Josef Backlund, kyrkoh. i Skön, död 1865 i hög älter, tillertändes stor ar: betsförmäga och outtröttlig energi, egenskaper som rod ej altid warit förenade med behöflig finkänslighet. Af B:s skrifter nämndes såsom bewis på hans egendomliga skrifsätt en liten broschyr med titel: Nytt från Tungusien för 6 öre, en liten folportörsbok, tillegnad mederbörande7. B. hade tagit stark anstöt af den andliga werksamheten, den han i flera skrifter hänsynslöst kritiserade i ett häftigt och bittert framställningssätt, som hr M. med skärpa ogillade. Under ven tid numera uflidne erkebiskop Reuterdahl war ecklesiastikmmister erhöl B. wasen, men wägrade att emottaga den och lät ej ens beweka sig af ett ganska wänligt bref, som ecklesiastikministern derom tillskref honom. B. skildrares såjom särdeles gästfri, till bewis hwarpå anfördes att han ej lemnade efter fia me: ra än hwad i arf bekommits. Om komministern i Liden, Nils Frisendal, nämndes ej annat än att ban föddes och — dog, detta sernare i i januari 1869. Kyrkoherden i Selånger, Johan Hellman, war en praktisk man, skicklig ekonom och satte sitt bor ställe i utmärk godt skick. Jag hörde om denna ffils bring det omdömet fällas af flere personer fom känt Hellman och warit i tillfälle att under flera är med uppmärtsamhet följa hans werksamhet, att densamme wore mer än rättwist knapphändig och man förwånates öfwer att skfildraren ej ansett nörigt erinra om Hellmans nitiska och framgångsrila arbete för foltskolans höjande. Enligt twad aUlmänt täntt borve wara, skall neml. unter H:e tjensietid Selängers foltskola warit en bland de bästa i jliftet och äjwen blifwit såsom sådan af merder: börande erkänts. Lika jtor omsorg och kärlek ner late H på konfirmantunderwisningen med den på följt, att få jörsamlingar tunde uppwifa tfonfirmander med få grundlig kristendomsknnskap som Selånger. Den allmänna saknad Hellmans död uppwäckte, witnande om en lifa allmän tilgifmen: bet och kärlet af församlingsborna, tyckes också bes styrka att H. war något mer än praktisk etonom. Suntswallskomministern Ekwall blef slutligen i torthet affärtad med det besked, att han warit en skicklig pedagog, werkande med hela sin gåfwa än i elementarskolan, än i folk och privatskola. Skildraren hade synbarligen med myden kärlek omfattat sitt aliggande och den wärdigt enkla, flärdfria, allwarliga hållningen i förerraget gjorde ett mycket godt intryck, fom ej eng kunde utplånas af ven något hånfulla grimas hr M. anfåg sia å bragande fall och embetets wägnar böra göra mot filo: sefien, hwilken fåjänga lärdom (orden äro br M:s) en pastor Hasselhuhn förmåldes hafwa studerat till stort men för fin tro och fin fjäla: frid. Kyrkligare och mera renlärig tyckes en ans nan prestman, wid namn Höaftröm, (om jag ej hörde orätt) hafwa warit; ty denne fom i lifwet skaffat fig och sturerat en del antityrkliga skrifter, gaf på fin dödsbädd en af sina embetsbröder i uppdrag att att bränna tem. Jag tycker, och hop: pas att läsaren tyder på samma fätt, att bär kunde och borde br M. lämpligen om oc aldrig få litet hafwa fält denna och annan dylik fanatism i dess lämpliga, löjliga dager. J stället lät det näftan fom om en suck af innerlig tillfredsställelse mwitsordat förtjenstjullheten af denna handling. En mohamedansk kalif ansåg på fin tid, äfwen han, bålet för den bäste bokresensent, då han lät bränna biblioteket i Alexandria, sägande: ÅJnne hålla tressa böcker sanning få äro de öfwerflödiga, ty all sanning fins i Koran, innehålla de äter nå: act annat, sa äro de såsom sanningsfiendtliga skadliga och böra följaktligen i hwilket fal fom helst tillintetgöras. Luther har någonstädes fålt ett yttrande, att den fom anser förföljelse, bål och bila såsom te: Alnajtfa AHQ.AA Af AFHA KA