Norrländska Korrespondenten – 12 augusti 1871, sida 2

nen wanligen wid 15 a 16 års ålder, han må wara kommen från ett rikt eller fattigt hem, försörja sig sjelf. Han måste lära att lita på sig sjelf; kommer han icke fram i en riktnina, börjar ban med oförtrutet mod i en annan. Amerikas naren är att likna wid en fatt. Han kommer alltid ned på fötterna hur han blir kastad. In: tet arbete är bonom swårt och intet anses såsom nesligt. Mången, fom rest öfrwer till Åmerika under hopp att få gora dagar, bar der förft fått lära fia ordentligt arbeta, ty med lättingar bar man ej fördrag. De äro rädda att blifwa mäta derför gå få månaa till lärdomsskolorna. Så utlät sig en gammal rugtig swensk rättare om den nu rådande elementarskolwurmen hos oss. Han kan ha rätt. Det kännes lugnare att sitta i en warm kammare, än att gå ute i ur och skur, i frost och fnö; men sinnet är ofta sjukare der inne i kammaren än ter ute wid plogen, och sorgen hittar sin man öfweralt. Wisst har en torpare eller skuldsatt hemmansbrukare stora bekymmer, helst när äringen på hans åkrar är klen, meu han har äntå sin gumma ter inne i stugan att tala och trösta sig till En stackars olönad tjensteman, fom bor i ftaven od) fom bar sina kläter på fin, men är ffytvia skrädtaren för hwar tråd och hwar dag skall springa omkring staden för att läna penningar till ett mål mat, han har det icke bättre, och att gifta fia, det låter han wackert bli. Wisst är vet trälsamt för en ladugårdspiga, fom skall upp i beckante mörkret hwar morgon för att ge forna otteforer och fen bålla på med strängt arbete hela vagen i änta, men hon bar dock wanligen en bra skinupels, fom håller henne warm, och fina jemna mål till frulost, midrag och fväll. Hon fom aaf sig in till staden, hon fom mar för fin att ta i groft arbete, fom försi blef fy: mamsell och sedan något annat; — — ja, ten får ta dagen fom den kommer, den ena lefwer