Norrländska Korrespondenten – 12 augusti 1871, sida 2

Så står det och så går det. Ja, uselt står det till och uselt går det än få länge. Modernäringen, jorrbrutet, beröfwas en del af fina arbetare och många af dem, fom gå derifrån blifwa odågor, och fattigwärdsomkostnaderna ötas. Styfwa arbetare finnas nog än, det kan inte nekas, men så jemngota som förr äro de inte. Dugliga larugärdepigor, tarfliga, arbetsamma och sedesamma, börja blifwa jällsynta. Hwart stal detta taga wågen? Är det den myckna lärdomens och stolornas fet, detta obestand och detta öfjwerflöd på odugliga men lårta meaniskor, fom inom ala samhällstlasser med snåla ögon je fig om efter sådan? Nej, jag tror ej, att detta widt utgrenade ffotnät behöfwer en saara för den upwäxande jwen: ffa unadomen, men wi måjte nörwändigt sanja of något i märt lärdomswurmeri, mi måste framför: alt betänka, att arbetets ära stär högre än den ofruktbara boklärdomens. Detta är en förträfflig fak, att on obemerlad yngling utan stolafgift fan Jå gå igenom ett elementarlärowert. Den, fom har stora gåfwor, brinnande håg och ihärtighet, tar fig fram ige: nom nöd och brist samt blir just i den skolan en rugtig fart. Mången torparson skall på det fättet funna komma fram til statens högsta embe ton; men den far, fom, oattart ringa tillgångar, af fåfänga inkastar en på andens wägnar klent benäfwad fon på ven lärda wägen, han handlar orätt, och ban skall stjelpa den, fom han tänkte hjelpo. Hetta gäller den andryge men fattige adelsmannen, fom ide will att hang son skall stiga ned i en tlägre fombhålstlaf, såwål fom den fattige, men stormodige torparen, fom will hafwa fin fon till något förmer än annat jolk. Härwid hafwa wi mycket att lära af Amerikas praftiska folk. Seran fadren giswit sonen en upfostran, fwarande mot tillgånsarne (underwisningskostnaderna således ingalunda gruntade på tiggeri), måte fo