Norrländska Korrespondenten – 8 augusti 1871, sida 2

pundsnot. Han ville lemna mera, men jag försäkrade honom, att det, med de mynt jag sjelf egde, vore mer än tillräckligt för mina bebof. Om ni någon gång, sade han, just som jag lemnade kontoret, skulle önska någonting, som kunde bidraga till min pupilis trefnad eller glädje, så påminn er, miss Linden, att ni blott har att skrifva till mig. Ni behöfver icke ails se på utgifterna. Var så frikostig ui vill i era önskningar för heones skull, Vid afskedet tryckte han hjertligt min hand, och jag återvände till min bostad med de mest blandade känslor i verlden. Det föreföll mig nästan som giage jag i en dröm, så nytt, så sällsamt var alt. För ej mer än två dagar sedan var jag en rik tants bortskämda niece och förmodade arftagerska; nu var jag engagerad som sällskapsdam åt en hemlighetsfull lady, boende vid en af Cornwalls dystraste stränder, och som tycktes ej hafva något annat namn, än min pupill. Jag visste så säkert som någonting i verlden, att den gamle, sluge advokaten skulie, under en eller annan förevändning, samma dag besöka min tants hus, för att utforska, om min berättelse var sann eller ej. Jag smålog och gnolade på en af mina favoritvisor: Hur moluhöljd än min himmel syns, Har jag dock mod att trotsa hvarje öde. Nu till Cornwall och dess hemligheter, sade jag och sprang raskt uppåt trappan till mitt eget rum. Mitt förflutna lif hade allaredan börjat blifva af mindre intresse, än det närvarande. Jag skref till Lionel och berättade honom alt. Jag