Norrländska Korrespondenten – 5 augusti 1871, sida 2

mitt eget, Linden; jag heter Marion Linden Erlecote. Han bugade sig mycket djupare för wmiss Erlecote, än han gjort för den namnlösa guvernanten. Ni skall ändra tänkesätt en dag och återvända hemo, sade mr Wilson; vunder tiden kan en liten utflykt till Cornwall kanske blifva en liten omvexlingy. Jag försäkrade honom, att jag aldrig ämnade återvända till mitt förra hem; och jag visste att ar skulle förgå, innan Lionel kunde bereda mig ett eget sådant. När önskar ni, att jag skall resa? frågade jag. ?Så fort som möjligt, erhöll jag till svar Den dam, som under de trenne senare åren innehaft denna plats, dog, sorgligt nog, här i London föregående vecka. Hon kom till staden i affärer och afled plötsligt på det hotell, der hon tagit in. Hon hade länge lidit af någon slags hjertåkomma, men ej velat lemna den unga ladyn, som jag vill kalla min pupillo. Hans ansigte uttryckte oro och bekymmer, då han talade. Här är någonting mystikt, tänkte jag vid mig sjelf. ÅJag undrar just, hvad det är. Ni har ännu icke sagt mig hvarken ställets eller ladyns namn, sade jag högt. yNej, i sannings, svarade han, känuer ni något till Cornwall, miss. Linden. Nej, jag har ej den ringaste kännedom deromor. (Forts.)