hwarjemte ret förtlarade fig ej wilja gifwa nd: gon opinionsyttring om den indelta armens bety: delse såsom militärisk institution. Härmed förklarares mötet slutadt, och ordfö ronden hembar till de närwarande sin erkänsla för ten sans och aktning för aundras åsigter, fom unter förhandlingarne warit vårande, Olyckshändelse. I Hernösandsposten läses: Nat ten till sistl. tisdag timade ten olyckshändelsen, att kapten 3. F. Ramström, förande bogjeringsångbåten Angur, träffades af ett wålrsamt flag å halsen af den s k. patentkroken. Han kastares derwit wältsamt mot relingen, ter han stötte bål i hufwudet. Till en början swäfwade kapt. Ram ströms lif i fara, men numera lär hans tillstånd aifwa gott hopp om hang wederfåenre. Olydshändelsen timade i närheten af Locknö. Arswäxten lärer i lappmarken hafwa ett lof: wande utseende, såwäl hwad säd som foder bes träffar, sedan ide allenast hög wärme inträffat uton äfwen regn tirt och ofta fallit säger Ume blodet. Om kronofogden Gaguer skrifwes i bref från Ekesjötratten til Jönk. Tirn.: Sällan, om end någonsin, bar wäl här på trakten någon händelse af sårant slag wäckt så stor uppmärksamhet, som upptäckten af kronofogden Gagners bedrägerier. Man wille hoppas, att hang bedrägerier mot riksbanken skulle wara de enda lagftriviabeter, till hwilka han gjort fia skyldia, men förhållandet är tywärr ide få På hand samwete hwila ännu många flera lagstridigheter, hwilka en stundande ransakning nog torde komma att upptaga. Wi wilja för venna gång icke ingå i närmare retaljer angående hang bedrägeri mot rikebanken, hans trakasserier 1869 i Oitaötabunken, hang egenmättiga förböjning af s. t. plogpenningar, dris sten i krononppbörden och hans sjelftagna rättig: het att såsom egen egendom betrakta det, hwaruti han blet warit bolagsman, helst som ingenting egeutligen härutinnan har hunnit lagligen bewir sas, utan wilja deremot i forthet beröra ett brott af om möjligt ännu mera forgligt flag än något bland de nämnda. Wi tweka näftan att blotta tetta mörka blad i hang lefnadshistoria, men som wi äro öswertygade, dels ett wi, genom. att jans ningsenligt återgifwa hwad fom hittills kommit i liuset, omintetgöra en mängd af hwarandra mot: jägande rykten, dels derigenom göra hans ädla, olyckliga mata rättwisa, få anss mi det för en pliat att widröra det obehagliga ämnet. För perfoner, hwilka närmare kånde G., war det ingen hemliahet, att han förde ett lättfinnigt och utswäfwande lif, äfwen om man ide anade att han i oblyghet gått få långt fom nu wisat fig wara förhållandet. Så t ex. börve man of ta i förtroliga kretsar, att G. wid en wiss jerns wägssstation rundligt underhöll en af fina f. d. pigor, och huru denna förklärd troddes göra ho: ra honem sållskap på hang resor etc. Hwad man vå blott gisfade, har nu bewisat sig wara fans ning. Under landshöftinpen m. m. Etströms wir stande i Etesjö anlände til ett af fontorgbiträdena ett med Göteborgs poststämpel försedt bref. Jnuti detta låg ett till Gagner, hwars utanskrift G. sjelf skrifwit. Det bröts af lantshöfdingen och befans wara från ofwan äsyftade piga, till hwilken G redan under hennes tjenstetid hos honom stått i hemligt förhållanre. Brefwet, fom innehöll en uppmaning till G. att snart anträda resan till Göteborg (G. hade nemligen ämnat bas da wid Lysekil i sommar), lärer ha slutat med dessa, vet hela tillräckliat karaktiserande ord: Din sista kärlel. Enligt hwad tillförlitliga per soner intyga hade samma osista tärtet följt G. på hans resor till Stockholm och Köpenhamn, och det war nu utan twifwel Ges mening att på buds resan äfwen medtaga henne. Såsom stöd för detta antagande fan åberopas en skånsk tidning, der bland notabla resande Gagner med familj nämnas, ehuru fru G. ej war med på resan till Köpenhamn. Fru G. — denna beundransmärta kvinna, fom med ett werkligt hjeltemod burit den gränslösa tyngren af olyckor och lidanden, fom, tilldess G:s bedrägerier äfwen mot henne blefwo upptäckta, beslutit söka få dela hans fängelse och från brottets stråt föra honom på förbättringens och ånarens wäg, — må man ide förtänka benz ne, att hon, sedan landshöfdingen i G:s närwaro för henne uppläst brefwet, yttrade till den brott3lige: Banden äro nu brutna, Edward, wi träfs fas aldrig mera här; jag will lefwa för wåra oc skyldiga barn. Farwäl! ... Desfa ord blot tade för fången hela det omätliga djupet af hang förnedring. ÅFörkrossad återsåg jag ett hem, der ag kunnat lefwa lycklig, men tufenfaldiast mera ragfar lemnar jag det, då iag wet, att ingen nus neta delar min förnedring och smärta, yttrade rv 14 AA.. AA 5656 CA. 2