bröderna på andra sidan fjällen! Nej! hwad jag wet och hwad wi äro ense om, det är, att wi både wilja och kunna förswara of mot huru mäktiga fiender som helst. Förswarsfrägan som warit wår wigtigaste fråga har nu till följd af tidshändelserna äfwen blifwit ten mest brännande, och med etåliahet wänta wi, att hon måtte blifwa löst på det sätt, fom ide allenast bäst betryggar oss mot yttre fiender, utan odfå, att inga arundade orsaker till missnöje öf: wer lidna oförrätter olika famhällg: och närinas tlaeser emellan må förefinnos; ty utom den enigz bet, som alstras deraf, att skyldiaheter och rvättias beter medborgare emellan motswara hwarandra, och att hwar och en efter förmåga bidrager till statens bestånd, — äro mi för swaga; vet är enig: bet fom utgör wår fyrka. Att kongl. maj:t lita fom nationen anser frå. gan wara af frörfta mint, känna wi alla; mi föns na ock att kongl. maj:t mid sista riksrag afaaf ett förslag till förswarets orrnantde, lika fom wi weta, att detta förslag ide wann riksdagens bifall. Frågan är dod af den natur, att hon ife fan falla, och kenungen har i sitt mid afslutande af sista riksdaa hållna trontal tillkpännagifwit, att urtima rifstag kommer att sammankallas under loppet af innewarande år för frågans Ytterligare behandling och detta utan att förordna om nya wal, hwatan mi ännu en gång komma att afaif ma wårt vetum i tenna ödesdiara sak. Det är oc berför fom wi ansett of böra inhemta edra tankar, för att derifrån hemta ett stöd för wåra åtgöranten; tetta bafwa mi ansett få mycket mes ra nödigt, fom mången och i synnerhet förre de ten af pressen welat påstå, att den majoritet af 106 röster i Andra kammaren, fom wi tillhörde, ide uttryckt den äsigt, fom delas af flertalet bland swenska folket. Jag beböfwer knappast erinra om, att wi lika litet funna mottaga några förhållninasorder för wåra åtgöranden wid rikeragen, fom ni äro ber rättigade att lemna några sätana; och wi äro fult förwissade att det enda anspråk ni gör och hwartill ni bar fullt stäl, det är, att wi i bmwarje förekommande fråga handla efter renoste öfwer: tyaelse och samwete; dock torrve ret ide förun tra eder, att wi wilja utröna eder mening. — Churu uti inbjutningen stär 7wåra kommitenter, behöfwer jag wäl icke erinra derom, att äfwen de, som icke tillhöra wårt kommitentskap, icke allenast hafwa full rätt att yttra sia i de frågor som komma att föredragas, utan skulle wi wara dem särstiltt tacksamma om de wille deltaga i den blifwande diskussionen. Sedan talaren något ordat om uppställningen af rietussiensfrägorna och erinrat derom, att man på andra möten tistuterat frågan om huruwida mårt nuwarande förfmar wore cetillräckliat, om något borde Ytterligare göras, om wi funna förfmara of, om wi milja åtaga of allmän wåäruepligt etr. — tillare ban, att ban ide ansett någon af ressa wärdige en plals på dagens proaram, emedan han ansån swaren å dem alldeles gifna. Slutligen skrers til mal of orrförande och på talarens förslaa utsågs dertill herr lantds höfting be Mare, fom äfwen infunnit sig wid mötet. De uvpstälda frågorna fom nu af ordförans den upplästes woro följande: 1:o. Anses det af tonal. maj:t till sistlidne rilsdag afaifna förslag om förswarswerkets eraanisatien waxa byart Hi sårana grunter, att ret bör oförändradt bifallas? Om renna fråga beswaras nekande, få frågas: 2:o. År det af riksdagens Antra kammare i ämnet fattade beslut bygtt på mera billiza och råttwisa grunder? och är bet terför önskligt att detta blifwer antaget? Sedan re förestående frågorna jemte inbjuds ningen blifwit uppläste, förklarade ortföranden, som i förbigående med några hjertliga ord tada: de mötet för det förtroende man lemnat honom, ordet fritt, hwarefter riksdagsmannen herr C. Johansson — äfwen en af inbjudarne — begärs de ortet och uppläste bet konal. förslaget i fråga. Talaren ansåg att en mera utsträckt wärnepligt wore nödwändia, men funde för fin del ide antaga det k. förslaget; trodde att Swerige nu i händelse af krig ide wore swagare än fordom o. s. w. samt tyckte att vet låg i sakens natur, att hmwar: je buefarer borte förswara fia och te fina. Tal. påstod att en stor orättwisa låge i sjelfwa för: delningen af rotarna, hwilken orättwisa wore en naturlig följd af den hänsynslösa beskottningen; omtalade buru bönderna flera gånger blifwit lof: ware lindring i rotehållningen, men äfwen lika många gånger blifwit beswilna, hwarför han icke wile sätta tro till några löften, som komma från höre ort. Tal. uppmanade de församlade att ide wara rädda, utan utsåga fin mening, få fule te flutligen få fin wilja gällande, och dessutom b