Norrländska Korrespondenten – 22 juli 1871, sida 2

INGLEDEW HOUSE. Nästan för första gången i mitt lif var jag fullkomligt ensam. Mitt namn, mitt ansigte och min lefnadsställning voro okända för min omgifning. Jag har aldrig haft hvarken syster eller broder, och mina föräldrar dogo, då jag ännu var ett litet barn; men min tant, mrs Erlecote, adopterade mig och hade varit så god och eftergifvande mot mig, som en mor skulle hafva varit — god och eftergifvande i hvarje fall utom ett, Men just detta enda fall var orsak till att jag lemnade mitt rika, luxuriösa hem och befann mig på ett af Loudons hotell, der jag kände mig ytterligt ensam och öfvergifven. Har väl verlden mer än en sådan panorama att framvisa som Londoverbron? Från det hotell jag bebodde hade man utsigt deråt. Jag vet ej, hvarför jag hade valt ett så oroligt och bullrande ställe. Iustinkten hade troligtvis fört mig ditåt. Jag frågade efter ett enskildt rum och fick till svar, att der fans en salong för damer, och man visade mig derin. Huru väl påminner jag mig icke hvarje detaij i detta rum! Det var stort och gladt, tillräckligt försedt med soffor och bekväma stolar, samt ett stort rundt bord, på hvilket tidningar och periodiska skrifter af alla slag lågo utbredda. Ehuru väderleken var mild, bran likväl en klar brasa i kaminen. Rummet var till min stora lättnad tomt, och jag drog en stol till fönstret och satte mig ned för att tänka.