Norrländska Korrespondenten – 22 juli 1871, sida 2

Huru många tusende menniskor passerade icke förbi! Jag betraktade aldrig ekipagerna, hvarken. de eleganta eller de oupphörligt förbiilande hyrvagnarne. Det var den lefvande menniskoströmmen, som så mägtigt fängslade min uppmärksamhet. Kan någonting hafva större inflytande på tankarne och känslan, än en sådan menniskomassa, jemt rörlig, jemt vexlande? — Att tänka sig, att hvar och eu, främmande och obekant för dig, är medelpunkten i sin egen tilla verld; hvar och en har haft sin sorg, sin historia, sina bekymmer, sitt hopp och sin fruktan. Några af dessa ansigten, på hvilka din blick hvilar, berätta sin egen dystra saga, om hårda strider, ädelt utkämpade; en del gå leende hela lifvet igenom, andra återigen vandra jemt i dödens skugga. Om du önskar att utvidga ditt hjerta, att öppna det helt för menskligt deltagande och gvdhet, gå da och betrakta en sådan rörlig, lefvande massa; det gifves ej ett säkrare medel. Under det jag satt och gjorde mina betraktelser, veko mina egna sorger alt mer och mer undan, och blefvo slutligen nära nog obetydligheter. Då jag rätt tänkte efter, hade jag så mycket att vara tacksam för, — ungdom och helsa, energi och talanger, väl odlade, samt ett ansigte, som, enligt min spegels utsago, tålte att ses. Då jag såg, blinda, lama, vanskapta och gamla, genomströmmades mitt hjerta af den varmaste tacksamhet. Min börda var i sanning lätt, i jemförelse med dessas. Jag är icke hjeltiona i denna lilla berättelse, men jag vill dock gerna blitva presenterad för dig värdaste läsare, ty det blir mig då