Norrländska Korrespondenten – 18 juli 1871, sida 2

En amerikansk historia. (Forts, från föreg. n:r.) SNi menaro, sade jag, HFatt ni kan låta vattnet bränna upp sig sjelf? ,Hvarken mer eller mindrep, svarade han voch jag skall använda min hemlighet på ett fruktansvärdt sätt, såvida icke min begäran uppfylles. — Aotag, att jag hällde denna flaskas innehåll i Stilla oceanen, hvad blefve då följden! Jag påstår icke, att hela hafvets yta genast skulle stå i lågor, men från en cirkels medelpunkt, som skulle bildas af denna lilla flaska, skulle snart utgå spöklika radier af lågor och skjuta framåt, altjemt, framåt, till dess deu brinnande ytan i ofantliga vågor af eld rullade mot de mest aflägsna stränder, Sjelfva syndaflodens vattendrypande molu skulle icke kuvna släcka detta eldhaf. Icke alla englars och helgons tårar skulle ens tör ett ögonblick hämna dess lopp. Framåt, altjemt framåt skulle eldhafvet rasa, till dess länderna stode i braud och luften blefve eld, och alla lefvande varelser på landet, i vattnet och i luften omkomme i denna allmänna tillintetgörelseprocess. Jag känuer mig som en gud och anser mina medmenniskor som kryp, hvilka jag trampar under mina fötters) slöt han, i det hau reste sig i sin fulla höjd. Då Parker föreställde honom det löjliga i antagandet att han i sin hand höll en sådan makt, svarade Summerfield med att hänvisa till skriftens ord, till Humboldts Kosmosv och till berömda astrologers verk, enligt hvilka det icke