Norrländska Korrespondenten – 11 juli 1871, sida 2

händerna en graf för att der nedlägga sitt barn. Jacomo släpte det brödstycke han höll i handen och betraktade henne en stund utan att våga tilltala henne och återvände till sitt folk tyst och sorgsen. Måltiden var slut; Jacomo utställde en post mera af vana än af fruktan och tillät derefter alla att gå till hvila. Sjelf gick han några steg afsides, utbredde sin mantel på marken och gaf sina kamrater ett exempel, som dessa, uttröttade som de voro, icke dröjde att följa. Banditen, som stod på post, hade knapt vakat en fjerdedels timma och han började redan känna att tröttheten skulle öfverväldiga honom; oaktadt alla bemödanden tillslöto sig havs ögon och han var nödsakad att oupphörligen gå för att icke insomna stående. Då hörde ban en ljuf och sorgsen stämma uttala hans hans namn. Han vände sig om och igenkände Maria. — Ludigi, sade hon, det är jag, frukta ingenting. Luidgi helsade henne med vördnad. — Stackars gosse! fortsatte hon, du faller omkull af trötthet och måste ändå vaka! — Det är kaptenens befallning, svarade Luidgi. — Hörpå, återtog Maria, jag kan icke sofva om jag också skulle vilja det. Hon visade honom sitt blodiga förkläde. Mitt barns blod håller mig vaken. Du vet att jag har ett säkert öga: gif mig din bössa, jag skall intaga din plats såsom skyltvakt och i dagningen skall jag väcka dig. Det är två timmars hvila jag tillbjuder dig.