Norrländska Korrespondenten – 8 juli 1871, sida 2

Hälften hvar. oklör du, min gubbey sade en fru, i det hon midt i natten sökte ruska den bredvid henne slumrande mannen vaken, hör du, min gubbe lilla, tag och vagga lillan en stund, hon har skrikit en hel timma, och jag har hållit på med att vagga henne, men orkar nu inte längrev. Åhnej? , svarade mannen vresigt, låt mig få sofva i fred!o — Ja meno, invände hustrun, odu måtte väl ha lika mycker del i barnet som jag,.-—-Medgifves, blef svaret; men vagga du din del — jag låter min skrika?. Ro i grafven. En dalkulla, som i många år förtjenat sitt uppehälle genom att ro emellan ett af de många passen i Stockholm, låg på sitt yttersta och tillkallade en själasörjare. Denne tröstade den bedröfvade, och slutade med orden: 1 grafven får du ro! — Herre Gud, jag har ju rott i hela mitt lif! utropade dervid den: förbluffade dalkullan. Också en orsak. Hvarför håller du ej upp hufvudet som jag? frågade en herreman en af sina fattiga torpare. — Se på kornåkern, nådig herre, svarade den tillfrågade, alla de fulla axen hänga nedåt, men de tomma stå upprätta.