Norrländska Korrespondenten – 8 juli 1871, sida 2

skakning, wen ingen kunde eriura sig då de två bergtopparne voro som en. Då de kommit dit sågo banditerna på hvarandra med oroliga blickar. Alla kände ganska väl denna del at deras område, och sedan de blifvit omringade af banditerna hade de många gånger gått till denna plats för att med ögonen mäta djupet, som öppnade sig framför deras fötter och afståndet, som skiljde dem från en midt emot liggande klippa, der de kunde finnna räddning. I den tanken att endast en stenget skulle kunna hoppa öfver ett dylikt mellanrum, stannade der sorgsna och med sänkta hufvaden. Åfven Jacomo stannade vid kanten af afgrunden och badditerna bildade snart en halfcirkel omkring denne man, hvars snille mången gång hade räddat deras lif genom sådana medel, som de aldrig skulle hafva funnit på, och som i detta ögonblick på något oväntadt sätt säkert skulle rycka dem undan faran, I sjelfva verket syntes Jacomo icke heller befinna sig i något brydderi; han upprullade tåget i hela dess längd, kallade på en af sitt folk, knöt, tågets ena ända omkring handleden på honom och den andra omkring midten af den jernbeslagna stafen, som han tagit med sig, balancerade denna ofvan hufvud2t som en lans och slungade den derefter mot den andra sidan om afgrunden liggande klippspetsen. Banditerna, som voro vana att se i mörkret lika bra som vid dagsljus, följde med ögonen stafven, och sågo att han for mellan två ekor, som på kort afstånd från hvarandra växte på motsatta. klippan och slog ned i marken. Derefter tog Jacomo tågets ända från banditen och