Charad. (För Norrländsta Korrespondenten af H. R—m.) et hände sig för mydet länge sedan, Ja flera sekler fen förswunnit Har Och många slägter sedan dess gått hädan; För oss står minnet lefwande dock kvar. På Stodholms slott Christina Gyllenstjerna Då herskade Djerf, modig som en man. Sitt fosterland hon Qpppades att wärna För nordens Nero, Christian Tyrann. J staden man med skräck och fasa ropar Mitt första sedan morgonstunden gryr, OM hwarje stund man fer förffrädta hopar, ; Som upp till slottets Herffarinna flyr. Den ädla kvinnan då på loftet träder, J sorgdrägt höljd hon likt Hecuba stär, Och med ett tal den rädda skaran gläder, Att den mitt andra nyfödt nästan får. Besättningen hon äfwenså ingifwer Mitt andra, och då hon med känslans brand, En Engelbrekts och Stnrars mod bestrifwer, Då wilja alla dö för fosterland. Men ad förrädare fans oc den tiden, Och hwarje tidehwarf gudnås det Haft! Förrådd af dem hon måste lemna striden Fastän hon kämpade med mannakraft. Med fjäl och hjerta fyld utaf mitt hela; Hon fosterlandet såg i Christians magt, Och sjelf ett fängelse hon måste dela Med fina fränkor: få historien sagt. Ordet till charaden i föregående helnummer år: Kuallhatt.