Norrländska Korrespondenten – 27 juni 1871, sida 2

go banditerna, och Maria satt stödd mot klippan och gaf sitt barn di. — Goda nyheter, mina vänner, sade Jacomo i det han framträdde till dem, Fransmännen tillbjuda er lifvet. Banditerna sprungo upp och Maria höjde sitt hufvud med en sorgsen blick på Jacomo, — Åt alla? frågade en ba dit. — Åt alla! svarade Jacomo. — Utan undantag? frågade Maria mildt. — Det bekymrar föga dessa tappra män, sade Jacomo otåligt, om ett undantag är gjordt eller icke, blott de icke blifva träffad: deraf. — Godt, svarade Maria och lät, utan att göra någon vidare anmärkning, sitt hufvud sjunka. — Det vill säga, återtog en af banditerna, att ett undantag finnes, och detta har afseende på vår kapten. — Det är möjligt, svarade Jacomo. — Och det är den der karlen som...? — Ja, sade Jacomo. Banditen såg på sina kamrater och då han fann att uttrycket i deras ansigten öfverersstämde med hans tankar, fattade han hastgt sin bössa och lade an på Andre. — Christi blod, hvad gör du? utbrat Jacomo betäckande Andrö med sin kropp. — Jag vill lära den skurken, svarade banditen, att icke vidare åtaga sig dylika kommissioner. (Forts.)