Norrländska Korrespondenten – 20 juni 1871, sida 2

— Det fans ingenting i örnboet i dag. — Äro ungarne bortflugna? frågade Jacomo förskräckt. — Nej, de äro kvar der; men föräldrarne hafva säkerligen funnit dem för drygfödda, så att de öfvergifvit dem. — Godt, sade Jacomo, vi kunna i dag lefva utaf det som återstår sedan gårdagen. Dagen derpå gick Jacomo sjelf för att proviantera. Han lät slå ett tåg omkring sin kropp och nedfira sig. Då han kom ned till nästet, sträckte han in handen och fann de båda ungarne döda af hunger. — Den eländige Antonio har förrådt oss sade Jacomo. Den dagen åto banditerna upp den ena af ungarne. Dagen derpå hälften af den andra och derpå följande dagar återstoden. Efter måltiden begaf sig Jacomo till kanten af klippan och såg Ötversten, som hade sin kikare riktad mot bergets topp. Han talade med doktorn, som nu kommit ut ur arresten och fått veta på hvad sätt Jacomo och hans band lifnärt sig. Öfversten, som blef varse Jacomo, fästade en hvit näsduk på sin värja och svängde den i luften. Jacomo förstod att man erbjöd honom att underhandla. Han kallade på Maria och bad henne taga af sig sitt förkläde, hvilket han fastband i en lång stång såsom en fana och satte den på högsta spetsen af berget. Öfversten såg att man var benägen att höra hans förslag och framropade en frivillig att lemna det. Andre framträdde, (Forts.)