Korrespondens. Till Herr J. F. Liren. Tankar wid genomläsandet of Korrefponrens från landet i n:o 64 af Norrläntska Korrefpon: denten. Utan att fästa mia mir eter möjliaen rättwisa anklagelse mot landssekreteraren och landshöftinaeembetet m. fl, wil jag nu blott yttra några ord i anlerning of edert anfall met den rel aj tet gamla Sweriaes medborgare, fom man, ehuru ide få egertligt, kallar iäfare. För att ide upptaga för mycket utrymme, skall jag fatta mig fort, men fan likwål ide unterlåta att i få ort uppdraga en biftorit öfwer läseriet. Ni kallar tet för en sekt. Nå wäl, jag adopterar ever bis nämnina. Setten råknar fina anor från den i 17 årbun: tradet uppträtande pietismen, bwars upphofsman eller måhäntda rättare förelöpare mar consistorialråtet i Berlin Philip Jacob Spener. Han upp: tvärde skarpt mot lärare, föreorådde dem att blott ifra för renlårigbetens bokstof, men belt och hål: let försumma det fom tjenare att befordra en werttia fann urrbyagetse. Han ide blott tartare, utan sökte äfwen att genom fina collega pietatis positivt werka för en sann kristlia fromhet inom kyrkan. J Speners anda werkade äåfwen Auagust Herrman Franke; och universitetet i Halle, tit ban 1694 kallades till professor, blef snart pie tismens bufwudsäte. Under Carl XII:s regering wann den piet istiska rigtningen insten i wårt fädernesland. Ehuru konungen sötte motarbeta ren, och ehuru man under frihetstiden utgaf det s. k. fonventitkelpla: fatet, lyckaves det likwäl ide bättre, än att piez tismens anhängare dagligen förökares. Och att re religiösa åsiaterna ide gerna funna undertryctas genom förfölielse, terpå hafwa wi ju många bewis i wår kyrkas historia. Ehuru pietismen wälsianelserikt werkat till bes fordrande af felkens serliga utwecklina, få wi lif: wäl ide, om wi wilja wara opartiska, frånkänna honom ensidigheter; ef uru många af dess anhän: gare wisat fia wara böga fjälar, fom af ett upp. riftiat hjerta sölt sanningen och troget wandrat i fin Mästares fotspår, funna wi likwäl andra sidan ide förneka, att mången genom skrymteri och en föraktlina skenhelinbetens mask sökt berraga både Gud, nästan och omfiter fia sjielfwa. Att äfwen fanatismen bär och ver röjer fia, måste mi erkänna. Denna byrra, ett fofter af okuanigbeten, parad med en siuklia, lössläpt fantasi, wir jar fia starkast hog8 fårana, fom anse fia sielfwa och fina åsinter för de enta sanna, och fom ej lärt fig respektera andras. Men wifa mia ett folk, wisa mia ett religionsparti, der ide fanatismen under någon wiss peried spelat en mer eller mindre wiatig rol! Ja, så etroliat det än låter och ehuru ni måhända icke will erkänna tet, få framstår ide få litet fanatism äfwen bog eder sjelf; ty wore förhållandet annorlunda, få fule vi säkert tala mintre hätskt och litet mera humant. Dessa tläfare, fom ni få grymt anfaller, hwad ontt hafwa ve giort? Undersök fängelserna och ni skall finna, att minsta antalet fångar äro lär fare. Eller bryta te mot landets lagar, då de samtas för att uppbyaga och stärka hwarandras tro? Deras mål är ju ide annat, än att i alle efterfölja allas wår aemensamme relisionsstifta re; de klandra det, som de i läran och lefwernet anse wara stridande mot den kristna religionens aruntsatser, eft rsträfwa att wara och förblifwa sanna kristna samt tillfoga fina medwandrare ge.