Norrländska Korrespondenten – 17 juni 1871, sida 2

fordrade någon åtaärd. Saken kunde derför råd. liaast anstå tilbs anrra litartare fall förekommit. Presten Hjelt förerare fia med kyrkoberten Hee londer och påminte mötet em att baptislisfa rör: le ses uppftäått i Petersöre just ganom jemma lärurinnan bomötonden, hwitta oötafe i samma mån bon, genom att få tvarsrå mid fin befattning, trott fia från wisst Håll ätujutalunderstöt. V. pastor Alopgeus tillade att ban räfnate tet lärarinnan till förtienft, att bon enrast med lätt band widrört läran om sotramenterna. Elevarna bare teck ide satnat unterwisnina veruti i öfmers ensstämmelse med mår kyrtas lära, ty tal. bare sljelj wir fina upprepade besöt i flotan mwvrtitil: säde utt fylla de upptomna luckerna. Om ten ifränawarante lärarinnan anjaas såsem profjelyts makare farliag Jör tyrkan, få more ret wieligare att bibehålla benne mir fin numarante plale, ter bon anså sia pliatia att ide utbrera fina ofnis tante åsigter. Blefwe hon terifrön aflägenad, jå slule bon, med sitt liflina lynne och bevär att werka, komma att obunden af alla tonsiderattoner wända sig mer sina ommänrdeli förför till Ir fame lingen, wida mera än nu. Kontrakteprosten Sohlbar yttrare, att när wi en nång, sasom wi funna hoppas, erhålla en rissenterlag, så blir frågan om nåson religtonennterwisning skall metrelas i statens skolor eller ej. Men så länge en fåran skall medrealas, är ret luther sta fyrtong rätt att skyrda fin sielj. Det är ej intoterane. Tal yrtate slutliaen på mötets åtgärd i ren syftning tyrkoherren Helonrer före. slagit. B pastor Stenbäck päminte om att aflit ne pros Hen Heitel, töjstumläårarinnane far, mer enskilta metel gruntate töfstumstelan i Petereöre och att äfwen tettran for tenna inrättning gjert stora uppeffrinor. Att åntock aflånena henne från stelon, seran bon af def öfwerinspettor erhållit te amplaste loford, wore hnarken öfwerensstämmande med billinbet eller klelbet. Och om man onfåpe benne wara en få farsi person för församlinge n och wille bindra benne att skaro, få sunnes inma andra medel att wälja på än lanteförwiening efter bålebrännina. Tol. hepparce att mötet met trifilig tolerans stulle behandla frågan. Kyrteh. Helander yttrade att bong åsiagt mar att hwarje menniska borte tala rent ut ech öppet bekänna ren öfwertygelje bon byser. Men ban känte att baptistena ide bruka uppträra så. De förbigå i början de läror, fom kunde stöta bort, och lecka många till fig genom ett sken af aumån friftligbet, lätante vem småningom litsom omärfliat insuna irrlärorna. Tal. ansång att fr. Hellel, om hon wamit warmt öfwertygad om fina äsinters sannina, genost hate bort öppet säga; fåran är min tro, få måste jag lära; fen jaa på tetta mils ter få behälla min befattnina, få ffall jag göra bet, men annars masste jag afträra. Tol. framböll witare, ott i ett lanr, rer lutherska fyrfon är siatetyrla, böra siatens skolor hafwa religionslörare, fom tillböra denna kyrka. Må olika täntante öppet arbeta för fin lära, må re bilra egna ffolor, men öppet på rörren strifwa: Här är en ftola för katolska barn, Här en för baptift.ffa barn o. s. w., ren må ve ide tränga in i en ffola, fom bör hafwa till inskrift: Detta är en skola för lutherska barn. Den ifrårawarande lärarinnan berre aenast afsäga fis den befattning bon i jtas tene skola innebar, eller också mäste bon terifrån aflänsnas äfwen om skelan en tid skulle nörgas safna lämplif esterträdare. Må hon ftifta en ny boptistisk döfstumeskosla, om hon dertill erballer tillstänr. Får hon det ej, få bar hon intet annat att wåljo än att mänta eller flytta öfwer til ett land, ter bon fritt fan werta i öfwerenestämmelse mer fin tro. Då nällonde ffollar säger bwad af religaionelärare fordrag, och vå Itiftftvyr relsen eger att waka teröfwer att tessa lagens bestämmelser följas, så borde bon ställa så till att lärare, fom ick ega dersa kvallfikationer, af: länenas från skolar och framdeles endast lutherska lärare antagas. Prosten Juselius ansåg, att mötet, äfwen om vet skulle wilja bibehålla ir H. såsom lärarinna, icke kunde göra tet Lagens ord kunna icke äre tras bon måsie bort. Kyrtoh. Warelius war i princip ense med de föregående talarne, men i retta speciella fall bors de man fe till att summum jus icke blefwe jums ma injuria. Då intyaåLt blifwit att fr. H. mar gudfruktig och begagnade bibeln wid fin religions.