Norrländska Korrespondenten – 13 juni 1871, sida 3

— — 1 — Francisque Sarcey har fött att förklara de fede naste ffändligheterna i Paris på följande sätt, hwilfet ide salnar ett psychologiskt intresse: Jag talade i går — skrifwer han nyligen — om alla dessa dagars skräckscener, med en ryftbar lälare, som hade lemnat Paris för några timmar och stod på wäg att återwända dit. Jag sötte att finna orsafkerna till detta wilda raseri, som nuss tagit öfwerhand under så widunderliga öfwerdrifter. —Mi glömmer en, — fade han mig, — och juft den, fom utan twifwel utöfwat den starkaste itmersan: den smittsamma galenskapen. Jemwigten i sinnena hade småningom blijwit bruten under belägringen oc dess lidanden. Revolten den 18 mars har gifwit den sijta stöten at dessa redan rubbade hjarnor, och sinnesförwirringen utbröt slutligen med wålosamhet, angripande på en gång störste delen af befollningen. Det är ett af de märtwärdigaste fall, fom fysiologisterna någonsin haft att iatttaga, att fe denna epidemiska galenskap, som läkare för sinnessjuka mycket wål kånna till. Han berättade en mängd gamla besynnerliga fall, fom han hänförde till de i dessa dagar i tidningen omtalade händelserna. — Se t. ex., — sade han, — man förwånar sig öfwer att je tvinnor, unga flickor och barn närma jig lällargluggarne och der sukasta petros leum och antända swafwelstickor. Till förklaring öfwer denna fanatism anför man, att de få tio francs om dagen för sitt rysliga arbete. — Men fan någonting wara mindre sannolikft? Huru, de stulle för en få eländig summa med berådt mod utsätta sig i de lvarter, fom äro ocfuperade af wåra trupper, för den nåstan säkra risken att blifwa fu filjerade! Nej, de stå under det epidemiska inflytandet af mordbrandsmanien. Jag medgifwer, att ibland dem tunna finnas rysliga megäror, som weta hwad de göra och som göra det med berådt mod. Men de flesta hafwa förlorat wäldet öfwer sig sjelfwa. De handla efter inflytandet af en hallucination, bwars tillwaro är lita obestridlig som den är fmår att fatta och förklara. Det är icke första gången som man ser en hel befolkning, gripen af ett slags swindel, springa med factor och sätta eld på alt bwad de möta. Medeltiden Har öfwerflöd på dylika exempel, fom bistorien icke förwarat, emedan det endast war byar eller sädesfält som blefwo för: störda af elden. Det är lvinnorna, hos hwilta dessa ansall af galenskap stegras till en mycket wi dare exaltation än hos mannen, och detta derför, att nervsystemet hos dem är mera utweckladt, hjers nan swagare och länsligheten lifligare. Också äro de hundra gånger farligare, och de göra utan twif wel mycket mera ondt. Ni skall, tillade han, i alla de berättelser, som man meddelar om striderna i Paris, äterfinna samma symptom, hwarmed därhusläkarne utmärtt detta slags sinnessjutdom, hwilken de kalla smittsam galenskap. Så har jag, t. er. batom en ofantlig barritad på Rue de Bac sett sju män, som förjwarade fig med den yttersta ihärdighet. Man maäste för att komma till rätta med dem låta soldaterna genombryta murarne till husen, tringgå dem och angripa dem i ryggen. De hade mycket wäl funnat rädda fig förut, men nej, de woro ett rof för wansinnets hela exaltation. En af dem ropade: döda mig! men få döda mig då! en annan hade inswept fig i en röd fana od) blottade sitt bröst för kulorna. Och man ffall ide tunna falla dem hjettar, fom dogo för en id! Sålert wisste ingen af dem för hwem och hwad han slogs och lät doda fia. Hos dem framträdde en af formerna för religionswansinnet, fom till fin natur är smittsamt, detsamma fom dref janfenifterna till att med flit tortera fig med oerhörda plågor, hwilla de med njut ning underkastade fig. Hos andra deremot inträder, sedan anfallet en gång wål gått öfwer, den ytterligaste förslappning, den otroligaste liknöjdhet för allting efter passionens skarpaste paroxysm. Deras ansigten få idiotens slöa och fåniga uttryck. Man tittlar dem med bajonettspe sarne oh de förblifwa länslolösa, få wida de icke börja kvida och jemra sig som pjunkiga kwinnor. Oc tanske tio minuter förut hade samma män hejdlöst störtat jig mot bajonetterna och warit i stånd att bita i dem med raseri De woro lika litet hieltemodiga i det ena fallet som fega i det andra. De åro sinnes rubbade. Det finnes, det är fätert, det finnes i detta ögondlick en allmän wridning i det moraliska sinnet, och hela maskinen är bragt ur jemnwigt. Se pa dessa borgare som icke tagit del i infurrektionen och af hwilta nu ingen enda rör sig. Betratta dem; deras ansigten äro alldeles som om de haft ett flags anfall, de äro orörliga och stupida. De äro likwål ide fega, och många af dem hafwa mid flera tillfållen gifwit prof på en föga wanlig kraft. Men luften i den stora staden är detta ögonblick bes mängd med en miasma, som åstadkommer på det ena hållet ett ursinnigt raseri, på det andra en slö idiotism. Charad. Mitt första alla i fin barndom fått, Fast mer och mindre öm, får jag förklara, LL MV KR fr kh