— men det war bod en gammal gråhårsheders man jag tror nästan att han war från herr Lithners kommitentskap. Hans ord föllo så: Jaa beder eder å böndernas wågnar att, då ni nu reser till riksragen, se till att wi kunna kraftigt förswara oss mot en fiende — men att tungan derför delag rättwist på landets alla bebyggare och icke blifwer större än att ni funna bära ten — men, tillare aubben, framför allt fe till att wåra söners blet spilles ervaft för fosterlandets förswar och icke blott för en enta persons möjli gen enskilda afsiater. Mina Herrar! Jag behöfwer här ej strida för dessa omnämnda åsigter, fom jag sjelf i arund och botten gillar. De hafwa här haft få tfrafti: na målsmän att de, såsom jag tror, redan iwunnit fullkomlig seger inom Rikssörsamtingen. Hwad mia sjelf beträffar mill jaa inskränka min och hufwudsaktigen endast yttra min menina om indelningewerfet, pi hwars wara eller icke wara iden ua stund hela förswarswerkets nöriga ordnande nu synes bero. Från militärisk ständpnnkt är det min öfwertygelse att det ide är nödwantigt, får fom oc almänna meningen bär synes wara. Från rättwisans och billighetens frånrpuntt har det länge warit mindre rättwisst och efter allmänna wärnepligtens införande, säsom denna nu är för reslagen, skulle det blifwa alldeles orättwist — och på orättwisa grunder bör wäl minst förjwarswerket byagas, såwida man will att fosterlandskärleken stall blifwa följeslagare i striden mot en fiente. Från rent jurivift ständpunkt slulle det blifwa lagwit rigt, hwilket bland andra fynnerli gast en ärad talare från Stånesgbänken och en annan från Norrlandsbänken klart ätagalagt, för att ide nämna en talare jrån Stockholmebänken i förmicrags, fom i rättsenligt hänfrende på ett få lysante sätt utwecklade saten och deraf framftälve premieser, hwaraf tock följre en kontlusion, jom jag ej rätt kunde förstå. Slutligen, oaktatt nu en dl af mina kommitenter i Sundswall och äfwen flere inom Öfterjund lära uttalat fig för det kungliga förslaget, kan jag rod tywärr ej gifwa min röst derföre och synnerligast efter Första tammarens beslut under gårdagen, hwarinenom en återremiss för närmaran: de säkerligen blifwer gagnlös, mäste jag företrädeswis gilla utskottets förslag säsom det bland de framställta mest stödjande sig på rättwisa och billighet. Djupt och innerligt känner jag pligten att bewaka min maltrets egna och enskilra intressen, då tessa grunda fis på billighet och rättwisa — men först och sist skall jag, så länge jag eger äran och förtroendet att wara ledamot af denna kammare, ihäågkomma answarsfulla pligten att bewaka hela osterlandets och alla dess bebyggares gemensamma intressen. VER: — —