Norrländska Korrespondenten – 3 juni 1871, sida 2

— ä6R:r——0 — Nåväl, jag skall säga, att jag under belägringen af Genua gjorde den erfarenheten, att en menniska icke kan umbära lifsmedel längre än fem å sju dagar. — Var ni med vid belägrivgen af Genua? frågade öfversten. — Ja, svarade doktorn med synnerligt likgiltig min. — Och huru har ni, med edra regelbandna vanor, kuunat uthärda sådana försakelser. Åh, utlät sig doktorn, jag hörde till det ryktbara regimente, som vid hungersnödens början beslöt att äta Österrikare, och vi ledo icke a tför mycket af hungersnöden. — Var köttet godt? frågade Öfversten skrattande. — Icke så dåligt, svarade doktorn allvarsamt. Som de regelmässigt en gång om dagen fingo prygel var det ganska mört. — Nåväl, sade Öfversten, vi skola vänta tills de gifva sig eller dö af hunger. Tack för edra goda underrättelser herr doktor. Vill pi äta en bit med mig? — Gerna herr Öfverste. — Julien, sade Öfversten vändande sig till sin betjent, säg till min kock att jag i dag har fyra personer mer än vanligt till mitt frukostbord. Till följe af de försäkringar och upplysningar Antonio och doktorn gifvit åtnöjde sig Öfversten med att anbefalla sina officerare och soldater större vaksainhet. Tre tusen dukater blefvo ännu en gång utlofvade åt den som lemnade Jacomos hufvud i lägret. (Forts.)