Norrländska Korrespondenten – 3 juni 1871, sida 2

— Ja, ja, jag ser. Jag börjar tro att du icke skall blifva hängd. Denna tro syntes göra Antonio mycken glädje. — Kalla hit fält-läkaren, fortfor Öfversten, hvarefter han åter vände sig till Antonio: IIvad kunna de hafva att lefva af på det der berget? — Ingenting, svarade Antovio. — Således, om de icke kunna undkomma, måste de endera gifva sig eller svälta ihjel? — Utan tvifvel. — Doktor, huru många dagar kan en menniska lefva utan mat? Den till hvilken denna fråga framställdes, var en liten tjock menniska, rund som ett klot, till hvilket en odygdig pojke fastklebbadt ben och hufvud, med ett ord en menniska, hvilken tycktes helt och hållet oförmögen att af egen erfarenhet besvara en dylik fråga; han syntes också darra i sitt innersta då den gjordes honom. — Utan att äta Öfverste? svarade han med förskräckelse, utan att äta! En frisk menniska, som lefver ordentligt bör icke dröja langre än fem timmar mellan sina mål och göra tre mål dagligen. Hvad det vin, som man skall dricka, beträffar, så bör man rätta det efter temperamentet och ålder. — Jag har alls icke begärt att få höra edra sundhetsreglor; jag har framstält en enkel vetenskaplig fråga till edert besvarande, För öfrigt bör ni lugna er, ty saken rör alls icke er personligen. — Gif mig ert hedersord derpå, herr Ötverste. — Jag gifver er det.