— Nej, jag kommer å mina egna, signora. — Jag förstår icke. — Naväl, jag skall göra det begripligt för er: Jag såg er i går vid la Chiaja under det ni förtärde en glace och då sade jag: Per Ba cho, hvad hon är skön l Grefvinnan smålog. — Då kom en karl till mig och sade: vill ni ega denna kvinna, som ni finner så skön, så skall ni få henne för 500 dukater. Jag gick hem efter denna summa. Karlen följde mig hit och begärde 100 dukater för egen räkning och jag gaf honom dem. Hvad beträffar de andra 400, sade han mig att jag skulle lägga dem i denua alabaster korg... och der äro de nu. Cherubino kastade tre eller fyra näfvar med guld i korgen, som deraf blef så öfverfylld att guldet föll på spiseln. — En sådan slyngel den Matteo är! sade Grefvinnan. Är det på sådant sätt som man sköter affärerna. — Jag vet icke hvem Matteo är, svarade ynglingen och icke heller känner jag rätta sättet för sådana affärers uppgörande; men det vet jag, att jag för en viss summa har löfte på er för denna natt, jag vet äfven att jag betalt denna summa och foljaktligen tillhör ni mig denna natt. Cherubino nalkades vid dessa ord ännu närmare intill soffan. — Stanna, skrek grefvinnan, annars ringer jag och låter mitt folk kasta er på porten. Cherubino bet sig i läppen och fattade tag i dolken.