Cherubino och Celestini. Ökversättning frän fransyskan af A. B. C. (För Norrländska Korrespondenten.) I. (Forts. från n:o 57.) Det var ett vackert marmorspalats. På hvarje sida af trappan brunno lampor i kristallkupor och emellan hvarje lampa stodo brousvaser, från hvilka välluktande krydder spridde sin doft. De gingo genom flera rikt prydda rum och kommo slutligen till ett galleri, genom hvars eva dörr duennan sköt in Cherubino och sedan stängde. — År det ni, Gidra? frågade en fruntimmersröst. Cherubino blickade åt den sida, hvarifrån rösten kom och kände igen grefvinnan, som, klädd endast i en lätt musslinsklädning, låg på en soffa och lekte med en lock af sitt långa hår, som hon löst opp och som betäckte henae såsom en spansk mantilla. — Nej, siganora, det är icke Gidra, det är jag, svarade Cherubino. — Hvilken jag, svarade hon med ännu ljufvare röst. — Jag, Cherubino, madonnans barn, sade den unge mannen och nalkades ända intill soffan. Grefvinnan reste sig och betraktade honom förvånad. — Ni kommer å er husbondes vägoar? sade hon.