— Hvad fau väcker du mig för då? — Derföre att vi icke hafva en enda bajacco kvar och måste bort härifrån före dagningen. Celestini steg upp. De begge ynglingarne lemnade hotellet, som de vanligtvis brukade göra och ingen tänkte på att kvarhålla dem. Klockan ett på morgonen hade de Maddalena bron bakom sig och klockan fem voro de ibland bergen. Då stannade de. — Hvad skola vi nu göra? frågade Celestini. — Jag vet icke; kanske du har lust att åter börja vakta får? — Nej, vid Gud! — Nåväl, låtom oss då blifva röfvare. De begge ynglingarne räckte hvarandra handen och svuro hvarandra bistånd och evig vänskap. De höllo heligt detta löfte, ty, sedan denna dag, hafva de aldrig lemnat hvarandra. — Dock jag misstog mig, sade Jacomo pekande på Hieronimos graf, för en timme sedan skiljdes de åt. II. — Nu kunnen ni sofva, fortfor Jacomo; jag skall hälla vakt och väcka er när det blir tid ott bege sig härifrån, det ville säga två timmar före dagningen. Efter dessa ord gjorde hvar och en sina anordningar för att på bästa sätt kunna tillbringa natten; och så stort var dessa mäns förtroende till sin anförare att efter fem minuter alla sofvo så lugnt, som om de redan lågo i Terracina eller Sonnio, i stället för att vara