— Hör på, signora, sade han kallt, då ni hörde mig inträda, trodde ni kanhända att det var någon liten abbe af förnäm familj eller någon rik resande fransman och ni sade till er sjelf: jag skall komma att göra en god förtjenst! Men det är hvarken den ena eller den andra, signora, utan en calabrisare och det tiil på köpet en vallgosse, ja ett barn, om ni så vill, men ett barn, som burit en röfvares hufvad från Tarsia till Neapel. Och hvilken röfvares? — Jo, Cesaris. Detta guld, ser ni, är det enda som återstår af den belöning jag erhållit; de andra 2500 dukaterna har jag förstört på vin och spel och kvinnor. För dessa 500 dukater skulle jag kunna lefva lustigt i ännu tio nätter om jag ville, men jag vill hafva er, och jag skall hafva er. — Död ja, det kan hända. — Nej, lefvande! — Aldrig! Grefvinnan sträckte ut handen för att fatta klocksträngen, Cherubino kastade sig med ett språng till soffan. Grefvinnan utstötte ett skri och svimnade. Cherubino hade med sin dolk fastspikat hennes hand vid panelningen sex tum nedanför klocksträngen.