Norrländska Korrespondenten – 13 maj 1871, sida 2

I två dagar gingo de, och under två nätter lågo de som vilda djur i skydd af buskar eller under en grottas hvalf. På aftonen tredje dagen kommo de till en liten by vid namn Altavilla. Värdsauset var uppfyldt af kuskar, hvilka hade fört resande från Pestum, af färjkarlar från Sile och af lazzaroner, af hvilka der var lika fullt som annorstädes. De båda gossarne intogo ett ledigt hörn, lade Cesaris hufvud mellan sig, åto utan att detta bekommo dem det ringaste, sofva hvar sin tur och betalte med den andra af Cesaris örringar, samt begåfvo sig i väg i dagningen. Klockan nio på morgonen sågo de en stor stad vid det inre af en vik; de frågade hvad denna stad hette och man svarade: Neapel. De behöfde icke längre frukta för Cesaris band. De gingo rakt fram till staden. Då de kommo till Magdalena bron närmade de sig en fransysk skyltvakt och frågade hvarest de skulle erhålla den utlofvade belöningen för Cesaris hufvud. Skyltvakten hörde på dem ända till slutet, funderade ett ögonblick och strök mustacherna sägande för sig sjelf: — Förunderligt, dessa parvlar äro icke större än mitt patronkök och likväl tala de redan italienska. Godt mina små väaner, ni kunnen passera! Barnen som i sin tur icke förstodo honom upprepade sin fråga. — Det tyckes som de icke höra hvad jag säger, mumlade skyltvakten, och kallade på sergeanten. Sergeauten, som rädbräkade några italieuska