Norrländska Korrespondenten – 6 maj 1871, sida 2

mattan, på hvilken det af banditerna på sina bajonetter stekta lammet var upplagdt jemte ost, bröd, nötter och vin. Jacomo tog fram en silfverknif och en silfvergaffel, räckande den åt Maria, sjelf tog han en skäl med friskt vatten, som han hemtade ur en närbelägen källa. Sedan läng tid tillbaka hade han vant sig vid sådan dryck af fruktan att blifva förgiftad af bönderna, som levererade honom vin. Alla började nu äta, utom de två skyltvakterna, som tid efter annan kastade uttrycksfulla blickar på anrättningen, som försvann med en förvånande hastighet. Dessa rörelser blefvo hastigare upprepade ju längre det led med måltiden, så att det slutligen syntes som de mera gåfvo akt på sina kamraters måltid än på fienderna. Under tiden var Jacomo sorgsen, och det syntes att. gamla minnen uppfylde hans hjerta. Plötsligt tycktes han icke kunna motstå dem, han gnuggade pannan med handen, drog en djup suck, sägande: — Jag skall berätta för er min historia, barn! Ni kunnen komma hit ni andra också, tillade han vändande sig till skyltvakterna; de skola icke så här dags våga förfölja oss här. Skyltvakterna läto icke säga sig detta två gånger och deras ankomst gaf nytt lif åt måltiden. — Vill ni att jag skall intaga deras plats? frågade Maria. — Jag tror icke att det behöfs. Maria lade darrande sin hand i Jacomos. De, som slutat att äta intogo så beqväma ställningar som möjligt för att böra berättelsen. De